Adaktusson: Sverige behöver britterna i EU

Mycket står nu på spel för Storbritannien och i grunden hela EU-samarbetet. Det finns starka skäl att verka för fortsatt brittiskt EU-medlemskap, trots Camerons ansvarslösa ledarskap och det högriskprojekt som folkomröstningen innebär.

Under sin tid som brittisk premiärminister har David Cameron lyckats med åtskilligt. Två gånger har han vunnit viktiga val och fört sitt konservativa parti till regeringsmakten. Under hans ledning har reformer genomförts för att stärka Storbritanniens konkurrenskraft och hantera effekterna av den historiskt djupa finanskrisen 2008.

Ändå talar mycket för att Camerons politiska eftermäle kommer att präglas av agerandet i en helt annan politisk fråga, nämligen beslutet att gå till val på löftet att genomföra en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet. Den 23 juni är det dags och oavsett resultatet ser det ut att bli frågan om Brexit som i historiens ljus kommer att forma bilden av den konservative premiärministern och hans politiska ledarskap.

Cameron har taktiskt valt folkomröstningsinstrumentet för att komma till rätta med besvärliga inrikespolitiska problem. Pressad av högljudda populister i sitt eget parti och av EU-fientliga UKIP som i EU-valet 2014 blev största parti i Storbritannien, har premiärministern iscensatt ett riskfyllt politiskt spel med svårbedömda konsekvenser.

Samtidigt är det uppenbart att Cameron kunde ha valt en annan väg. Istället för att gå EU-fientliga grupper till mötes hade han likt Angela Merkel i flyktingdebatten kunnat visa ledarskap och stå upp för de ideal som byggt både Storbritannien och EU starkt.

Utmaningar som krävt ledarskap

Europas politiska historia är fylld av svåra utmaningar som vänts till framgång tack vare modigt politiskt ledarskap. Så var det vid EU:s tillblivelse när statsmän som Konrad Adenauer och Robert Schumann överbryggade djupa motsättningar och valde samarbete och försoning.

Så var det med Michail Gorbatjov som vägrade ge vika för de generaler som med militära medel ville sätta stopp för demokratiseringen av Östeuropa. Och så var det med Margaret Thatcher som stod emot fackliga ledare och starka särintressen som satte käppar i hjulet för en nödvändig reformering av brittisk ekonomi.

Cameron har valt en mer bekväm politisk färdväg och det är inte första gången som hans vägval kan ifrågasättas. Under Camerons ledning lämnade brittiska Tories för några år sedan den politiska värdegemenskapen i Europaparlamentets största partigrupp EPP och bildade i protest den konservativa gruppen ECR.

Resultatet blev politisk splittring, minskat inflytande och en starkt ifrågasatt samverkan med europeiska populistpartier som Dansk Folkeparti och polska Lag och Rättvisa.

Brittiskt utträde riskabelt

Mycket står nu på spel för Storbritannien och i grunden hela EU-samarbetet. Ett brittiskt utträde skulle inte minst drabba Sverige som anses vara ett av de medlemsländer som politiskt står britterna närmast. Det gäller i synen på frihandel och en bättre fungerande inre marknad, men också i kritiken mot onödig överstatlighet och federalism.

I EU:s försvars- och säkerhetspolitiska samarbete har Storbritannien som Europas största militärmakt en nyckelroll, till gagn inte minst för svenska intressen. Sammantaget finns starka skäl att verka för fortsatt brittiskt EU-medlemskap, trots Camerons ansvarslösa ledarskap och det högriskprojekt som folkomröstningen innebär.

Det europeiska samarbetet får större kraft och blir effektivare med Storbritanniens aktiva medverkan. I en tid när samarbete och sammanhållning behövs mer än någonsin är det angeläget att resultatet av den brittiska folkomröstningen inte blir Brexit, utan Bremain.