Agrell: Fortfarande tankeförbud på Kuba

I Sverige och runt om i världen har de politiska omdömena duggat tätt efter Fidel Castros död. Många har fritt kunnat uttrycka vad de tyckt om diktatorn. Runt om i världen. Men inte på Kuba.

Sedan något år tillbaka återkommer reseannonserna om Kuba i tidningar och magasin: ”Kom innan det är för sent”, ”upplev det som snart bara är ett minne”. Bilder på de gamla amerikanska bilarna, de färgglada husfasaderna och människor som samlas för att spela musik på gatorna kombineras med reportage där Fidel Castros fotograf nostalgiskt berättar om diktatorns vardag.

För den som vet något om situationen på ön framstår rubrikerna som ett slag i ansiktet på alla som kämpar för ett fritt Kuba. Två steg fram, två tillbaka. I takt med att den kubanska ekonomin blev beroende av en sönderfallande venezuelansk ekonomi har regimen gjort små reformer enligt principen två steg fram, två steg tillbaka.

Vissa lättnader för enskilda att starta egen verksamhet har gjorts, tillstånd har givits och dragits tillbaka. Enskilda EU-medlemsstater såg en möjlighet att börja göra affärer med Kuba och övergav, en efter en, den gemensamma EU-linjen om en begränsad relation till Kuba så länge avsaknaden av politiska framsteg bestod.

Arbetar för frihet

Inom en snar framtid tecknar EU ett bilateralt avtal med Kuba, en ny bilateral relation upprättas. De kubanska kristdemokraterna, MCL, och den kubanska frihetsrörelsen, drabbades hårt av partiledaren Oswaldo Payás och ungdomsförbundets ledare Harold Ceperos död 2012. Men rörelsen verkar fortfarande på Kuba.

Trots bevakning och korttidsarresteringar fortsätter den det enträgna arbetet för fredlig övergång till frihet. Med kampanjen ”En kuban, en röst” menar MCL att nyckeln till förändring och försoning ligger i varje kubans rätt att välja och bli vald. Kraven är modesta men samtidigt, i nuläget, ouppnåeliga.

MCL vill att det kubanska medborgarskapet ska gälla även de som valt att lämna Kuba, att personer som lämnat Kuba ska få återförenas med familj och vänner på ön. De vill att det ska finnas fler än en person att välja på till valbar plats. Att kandidaterna ska få kampanja.

De vill att de väpnade styrkorna ska finnas för att försvara nationens integritet och suveränitet, inte elitens maktmonopol. De vill fritt få välja president. De vill att civilsamhällets organisationer ska tillåtas och en mångfald av partier.

Finns ingen förändring

I oktober mötte jag en människorättsorganisation som verkar på ön. Genom juridiskt stöd till människor bidrar de till en drägligare tillvaro. Jag undrade hur man ska se på den så kallade förändringen på ön.

Det finns ingen politisk förändring, var svaret. Samma bild ger andra aktörer. Människor har inte medborgerliga fri- och rättigheter. Förtrycket fortsätter, i nuläget i form av 72-timmars arresteringar, misshandel av enskilda inför familjen, att människor får sparken från sina jobb.

Där kan man ännu inte twittra om vad man tycker och tänker. Där håller man sin åsikt för sig själv. Där kan man dock se gamla amerikanska bilar rulla på gatorna, som kantas av färgglada fasader. Så kommer det sannolikt att se ut ett tag till.