Åkesson binder ris till egen rygg

Sverige har en minoritetsregering som förutsätter antingen aktivt stöd eller nedlagda röster för att vinna voteringarna i riksdagen. Jimmie Åkesson hävdar dock att han som partiledare prioriterar viktiga möten framför beslutsfattandet.

Det hänvisas till politikerförakt när förklaringar ges till opinionssiffror och även valresultat. Människor lär vara trötta på en härskande klass: Yrkespolitiker som de varken kan identifiera sig med eller finna något förtroende för.

Därför vinner missnöjespolitiker stöd på de etablerade partiernas eller politikernas bekostnad. Med försäkringar om att de säger sanningen och att de enkelt kan förändra allt kontrasterar det populistiska budskapet den politiska verkligheten där man hänvisar till utredningar eller andra förfaranden som är en del av vårt demokratiska statsskick.

Alla beslutsgångar i en stat är inte nödvändigtvis självklara för gemene man. Men den svenska riksdagen är den lagstiftande församlingen i Sverige. Här antas eller avslås lagtexter. Statsbudgeten beslutas och regeringen granskas av de 349 folkvalda som har fått det svenska folkets mandat att företräda dem i detta viktiga arbete.

Struntar i sin uppgift

Sverigedemokraterna är som riksdagens tredje största parti en kraft som det inte går att bortse ifrån. Men det är tveksamt om dess ledamöter tar sina uppdrag på allvar. SD-ledaren Jimmie Åkesson förklarade i Dagens Nyheter att han under denna mandat­period som parti­ledare ”kanske värderar andra saker högre än att sitta och trycka på knappar i riksdagen.”

Jimmie Åkesson menade att han ”kanske har viktiga möten eller så i stället”. Hittills har han uteblivit från riksdagen vid 90 av 170 omröstningar. Hans partikollega, riksdagsledamoten Nina Kain, har under samma period missat 168 omröstningar. Hennes svar står inte långt efter Jimmie Åkessons. Nina Kain sa till DN att ”det är bara en knapptryckning”.

Men denna knapptryckning är riksdagsledamöternas sätt att fatta beslut. I andra parlament i världen kan det ske genom handuppräckning eller upprop. Oavsett form är voteringen som sådan den folkvaldes yttersta möjlighet att påverka. Genom att trycka på knappar stiftas lagar. Beslut tas som får långtgående konsekvenser.

Oppositionspartier kan hävda att de står utanför. Men Sverige har en minoritetsregering som förutsätter antingen aktivt stöd eller nedlagda röster för att vinna voteringarna i riksdagen. Jimmie Åkesson hävdar dock att han som partiledare prioriterar viktiga möten framför beslutsfattandet.

Respektlös attityd

Möten kan de flesta gå på. Viktiga som oviktiga. Omröstningar som påverkar hela Sverige kan dock bara 349 personer delta i. Om man inte värderar det, ska man kanske inte vara lagstiftare. För den attityd som Jimmie Åkesson visar uppdraget är, milt sagt, föraktfull.

Ponera att ett annat partis företrädare skulle förhållit sig lika respektlöst till sin lagstiftande uppgift. Vem tror att Åkessons och hans gelikar skulle låtit det passera obemärkt? Beteendet som sådant kan lätt tas som ett ypperligt exempel på en härskande elit. En riksdagsledamot som tjänar 62 400 kronor i månaden och försummar sin viktigaste uppgift.

Ställ det mot andra som arbetar för lägre inkomst och måste fullfölja sina arbetsuppgifter. Detta sticker i ögonen. Inte minst på dem som funnit svaret på sin ilskna besvikelse hos Sverigede­mokraterna. Ett parti som inte tar sin uppgift på allvar, tar inte heller sina väljare på allvar.