Assarmo: Ett maskerat avsked

Den senaste tiden har många politiker och debattörer försökt framställa Kaplans avgång som en effekt av islamofobi. Det är faktiskt precis tvärtom: Det är enbart det faktum att Kaplan är muslim och har rötterna i Turkiet som gör att han har kunnat sitta kvar så länge som han gjort.

Knappt har Mehmet Kaplan hunnit avgå som minister förrän konspirationsteoretikerna sätter igång, och inte bara gaphals­lobbyn på sociala medier utan även personer som borde ha bättre förstånd.

Trots att Kaplan begått påfallande många och ytterst väldokumenterade felsteg både innan och efter att han utsågs till minister vill Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin få det att framstå som om han tvingats bort av ett illasinnat drev.

”Vi beklagar djupt den negativa bilden av Mehmet, men utifrån omständigheterna så respekterar vi hans analys och beslut”, säger de båda ministrarna i ett gemensamt uttalande efter Kaplans avgång. ”Den negativa bilden” framställs som en felaktig slutsats och inte – som är fallet – ett resultat av Kaplans eget agerande. Det är en häpnadsväckande verklighetsfrånvarande hållning.

”Har aldrig tvivlat”

Fortsättningen visar dessutom på ett utomordentligt förakt för alla de medborgare som med befogad oro bevittnat Kaplans många felsteg:

”Vi har aldrig tvivlat på vem Mehmet är som person eller vilka hans drivkrafter är. Inte igår, inte idag, och inte imorgon. Han är en av alla oss som varje dag kämpar mot rasism, antisemitism, islamofobi och alla former av extremism”.

Det är i högsta grad bekymmersamt att två ministrar så envetet slår dövörat till inför alla bevis för Kaplans tveksamma lojaliteter. Det väcker rentav frågan om deras egen lämplighet för oavsett om det handlar om den numera så trendiga naiviteten eller om en medveten vägran att se sanningen så är det i förlängningen ett hot mot den svenska demokratin.

Ett maskerat avsked

Kaplans eget avskedstal var lika befriat från verklighetsanknytning och självrannsakan. Istället för att göra det anständiga och erkänna sina misstag och be om ursäkt slog han sig för bröstet och framhävde sin förträfflighet på ett sätt som saknar motstycke i svensk politisk historia.

Mehmet Kaplans avgång – som med största sannolikhet var ett väl maskerat avsked – visar främst på två saker. Det första är att det fortfarande finns någon form av moral och eftertanke i politiken.

Visserligen skedde det hela på tok för sent (att Kaplan överhuvudtaget utnämndes till minister är ett närmast oursäktligt misstag eftersom det redan långt dessförinnan var väldokumenterat att han har kontakter med personer och organisationer som alla sanna demokratiskt sinnade politiker bör undvika) men det skedde till sist. Sanningen segrade.

Samma måttstock för alla

Det andra är dessvärre att det fortfarande finns ett starkt stråk av relativisering högt upp inom svensk politik. Den senaste tiden har många politiker och debattörer försökt framställa Kaplans avgång som en effekt av islamofobi, ett uttjatat argument som skapar polarisering och missnöje och som dessutom saknar grund.

För det är faktiskt precis tvärtom: Det är enbart det faktum att Kaplan är muslim och har rötterna i Turkiet som gör att han har kunnat sitta kvar så länge som han gjort. Det borde Romson, Fridolin och alla andra tänka på.

För vill vi verkligen ha ett samhälle där en person tillåts ta ut svängarna så till den milda grad enbart på grund av sin religiösa tillhörighet? Naturligtvis inte. I politiken ska alla bedömas med samma måttstock, vilken tro de än bekänner sig till. Trostillhörighet får inte bli ett hinder för granskning.