Assarmo: Polariseringen ökar

Islamofobi existerar i precis lika hög grad som kristofobi. Men det är ytterst sällan som någon kräver inskränkningar i tryck- och yttrandefrihet annat än när islam kritiseras och granskas. Med de dubbla måttstockarna har effekten snarare blivit den motsatta.

För närmare nio år sedan skrev jag en debattartikel som publicerades i Svenska dagbladet och som fick stort genomslag. Jag skrev om kristofobi, och om det faktum att det generellt anses accepterat att ständigt kränka och slå ner på kristen tro och på kristna trosutövare samtidigt som myndigheter, politiker och mediepersoner blir allt försiktigare i hur de bemöter andra religioner i det svenska samhället, inte minst islam.

Förra årets undersökning som gjordes av Tidningsutgivarna, TU, visade att hela 22 procent av de tillfrågade riksdagsledamöterna anser att det bör vara förbjudet att publicera bilder eller teckningar som kränker religiösa grupper.

Kränkningar av kristna ej i fokus

Men det är sannolikt inte bilder av påven och annat som kan kränka kristna som avses. Det är ytterst sällan någon kräver inskränkningar i tryck- och yttrandefrihet annat än när det är islam som kritiseras och granskas.

Det såg vi inte minst efter terrordåden mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris då Sveriges Radios korrespondent Alice Petrén konstaterade att det inte var ”några oskyldiga” som drabbats. Hon antydde därmed att offren i viss mån hade sig själva att skylla. Efteråt gjorde hon en pudel men att hon överhuvud taget uttryckte sig så är naturligtvis ett symtom på ett massmedialt klimat som manar till försiktighet vad gäller kritik och satir just mot islam.

Charlie Hebdo har annars generellt varit betydligt mer hårdhänt satirisk mot katoliker och katolska kyrkan. Det är högst tveksamt om Alice Petrén skulle ha uttalat sig på samma sätt om det varit katoliker som utfört terrordådet, vrålande Pax Vobiscum.

Islamisk terror dödar många

Sedan jag skrev artikeln om kristofobi har läget förvärrats ytterligare – i Sverige och i världen. Kristna jagas, misshandlas och mördas för sin tro i högre utsträckning än någonsin tidigare i modern tid. Den islamistiska terrorn har skördat tusentals och åter tusentals liv, både i Mellanöstern och i Europa. De flesta EU-länder tar detta på allvar, men i Sverige finns en tendens att tona ner hotet.

När Taimour Abdulwahab sprängde sig själv på Bryggargatan mitt i Stockholm under julrushen 2010 – ett dåd som kunde ha orsakat ett stort antal döda om han inte varit en sådan teknisk klåpare – konstaterades snabbt att han var en ensamvarg, och en känd kriminolog la till att han dessutom var vilsen och förvirrad. Senare har det visat sig att detta var lögn, och att myndigheterna på ett tidigt stadium visste att hans sprängladdning var alltför sofistikerad för att vara en amatörkonstruktion.

Syftet med att ständigt använda sig av dubbla måttstockar inför olika religioner handlar om att försöka stävja islamofobi. Och islamofobi existerar, i precis lika hög grad som kristofobi.  Men med de dubbla måttstockarna har effekten snarare blivit den motsatta.

Polariseringen ökar

Vi ser en allt större polarisering mellan olika grupper i samhället – och det har dessutom blivit möjligt för personer med islamistiska förtecken att verka mer fritt. Enligt Säpo finns flera hundra jihadister – folkmordsterrorister – på fri fot i Sverige.

Det ligger nära till hands att tro att det försiktiga tassandet kring religionen islam, och dess politiska gren islamismen, är en av orsakerna till det.