Assarmo: Sämre villkor än dömda

De äldre har slitit och strävat i ett helt yrkesliv för att bygga upp välfärdssamhället. Det är en helt absurd tanke att man inte ska ha några särskilda förmåner för att man arbetat. Alltför många gamla lever under villkor som inte accepteras ens för livstidsdömda våldsbrottslingar.

I början av sommaren gick Stockholms stadsmission ut med en kampanj för de äldres väl. I en rörande eller snarare upprörande film syns en äldre kvinna sitta ensam vid sitt fönster, något som hon kan antas tvingas göra under hela sommaren.

Det är tveksamt om hon får komma ut i friska luften överhuvud taget – hon får vara tacksam om hon får hjälp med det absolut nödvändiga. Men något bättre kanske hennes sommar kan bli om du och jag blir månadsgivare.

Det är absolut inte fel att kampanja för de äldre. Man ska inte se ner på välvilja och välgörenhet. Problemet är att det överhuvud taget ska behövas.

Behandlas orättfärdigt

De äldre ska inte behöva sätta sin lit till privatpersoner, hur omtänksamma dessa än är. De äldre har slitit och strävat i ett helt yrkesliv för att bygga upp välfärdssamhället och har betalat flera gånger om för en värdig ålderdom.

Trots detta är det alltför många gamla som lever under villkor som inte accepteras ens för livstidsdömda våldsbrottslingar. De får inte duscha när de vill, de får inte äta när – eller vad – de vill, de får inte komma ut i friska luften när de vill. De får inte ens duscha, äta och komma ut i friska luften när de behöver det.

Så illa och orättfärdigt behandlas de som genom sitt hårda arbete la grunden till det som styrande politiker envist hävdar är en ”humanitär stormakt”.

Inte ha det bättre

Jag har tidvis försökte diskutera detta med politiker. Antytt att de som byggde landet kanske ändå på något sätt borde prioriteras upp. Det känns liksom rätt och rimligt att de som betalat ändå ska få något tillbaka.

Av samtliga politiker, från vänster till höger, har jag fått samma svar: Det faktum att man arbetat, betalat skatt och dragit in pengar till statskassan gör inte att man ska ha det bättre än någon annan.

Alla människor är lika mycket värda, och prioriteringar görs inte på grundval av hur mycket man arbetat, eller hur länge man gjort det. För hur skulle det se ut om man ställer grupper mot varandra?

Få det man behöver

Att inte ställa grupper mot varandra är måhända en av vår tids mest använda och missbrukade floskler. För vad är politik om inte just att ställa grupper mot varandra, se till var och ens behov och att avgöra vem som behöver mest?

Det är också en helt absurd tanke att man inte ska ha några särskilda förmåner för att man arbetat. Är det inte själva tanken med att arbeta, att man ska kunna skaffa sig det man behöver och vill ha?

Tydligen inte. Men den självklara följdfrågan har ingen politiker hittills velat svara på: Om det nu är så att man inte ska få särskilt förmåner av att man arbetat, varför har ni inte infört medborgarlön så att alla tjänar exakt lika mycket och ingen får mer än någon annan oavsett sysselsättning?

Inte lika röststarka

Frånvaron av svar ger vid handen att alla inte omfattas av lika värde-principen, och att arbete inte ska ge några särskilda förmåner endast gäller de gamla som lämnat arbetslivet bakom sig.

Varför? Min gissning är att dagens politiker, som själva njuter frukterna av det de äldre slitit ihop, struntar i de gamla för att den äldre generationen inte är lika röststark och pockande som de yngre generationerna. Den har gjort sitt, helt enkelt.

Det är en fullkomligt förkastlig människosyn, helt ovärdig en välfärdsstat.

Och vad Stadsmissionens kampanj än kan ha resulterat i när du, kära läsare, läser detta är en sak klar: Den borde aldrig ha behövts.