Attefall: Regionfrågan kräver kloka politiker

Inga riktiga samtal har förts med medborgarna om vilka problemen är som ska lösas. För många medborgare blir en större region bara att region- eller läns­huvudstaden flyttar ett antal mil bort. Diskussionen bör börja med ett samtal om vad problemet är.

Nu ska de gamla länen bort och sex storregioner bildas. Den länsindelning som i huvudsak skapades av Axel Oxenstierna på 1600-talet ska nu förpassas till historiens skräpkammare. Det föreslår indelningskommittén som består av förre landshövdingen i Gävleborg Barbro Holmberg, S, och förre EU-parlamentarikern och regionpolitikern Kent Johansson, C.

Men, har vi inte hört det förut?

Jo, redan vid 1990-talets början tillsattes regionberedningen, sedan PARK-kommittén. Ansvarskommittén tog stafettpinnen vidare och la 2007 fram sitt förslag om just sex regioner, och sedan dess har förhandlingspersoner och utredningar försökt finna lösningar. Nu senast Indelningskommittén. Och invändningarna är desamma. Större regioner flyttar besluten längre från medborgarna. Jag vill vara med dem, men inte med de andra…. Och vissa vill vara ensamma i sin litenhet.

Det är rätt att se över länsindelningen och statens organisering på länsnivå. Den befolkningsmängd som en gång i tiden bar upp nuvarande strukturer är annorlunda än i dag. Behovet har ökat av samarbete över nuvarande gränser för att få en väl fungerande sjukvård, infrastruktur, kollektivtrafik och högre utbildning.

Syftet måste förklaras

Men. Inga riktiga samtal har förts med medborgarna om vilka problemen är som ska lösas. För många medborgare blir en större region bara att region- eller läns­huvudstaden flyttar ett antal mil bort. För Kirunabon känns det kanske mindre lustigt att veta att länscentrum är Umeå och inte Luleå. För hallänningen blir samhörigheten med Karlstad något begränsad, om vi ska följa Indelningskommitténs förslag. Och de flesta Uppsalabor har väl mer gemensamt med Stockholm än med Borlänge?

Diskussionen bör börja med ett samtal om vad problemet är. Likvärdigheten i sjukvården är ett. Resurser för högre specialist­sjukvård en annan, liksom hur högre utbildning och forskning ska koncentreras men också fördelas. Prioritering och samarbete kring infrastruktur och kollektivtrafik en annan.

Frågan är om samordningen ska ske av staten eller på regional nivå. Här bör ökad makt ges till regionerna – att staten släpper en del makt. Men kanske också att staten får mer makt, exempelvis över all specialistsjukvård. Rätt makt på rätt nivå!

Å andra sidan, ska vi klara av att bibehålla de små kommunerna bör kanske en del flyttas från kommunerna till regional nivå. Specialistkompetens inom socialtjänst, gymnasieutbildning, räddningstjänst, fysisk planering och riktlinjer för bostads­byggande, är några områden där en diskussion bör ske.

Politiska ledare ska ta ansvar

Utifrån en sådan diskussion och med hänsyn till kultur, tradition och identitet samt hur näringslivsstruktur och arbetsmarknad ser ut kan den geografiska indelningen avgöras. Men den geografiska indelningen måste bäras av lokala och regionala politiska ledare.

I annat fall kommer varje problem i övergångsfasen att skyllas på staten och ingen tar ansvar för att det ska fungera. Om de politiska företrädarna tar det pedagogiska ansvaret att förklara och försvara hur det är tänkt kan det fungera. Så skedde i Skåne och Västra Götaland.

Så regionfrågan är ännu inte löst. Men den kan få sin lösning. Om frågan sköts klokt!