Birro: Förlusterna är ett sidospår

Det är alltid enklare att hålla sig till sin andliga vardag så länge allting snurrar på som man vill ha det. När allt flyter på i ett perfekt tempo och när livet flyter som en stilla bäck. I svåra tider blir tron plötsligt väldigt verklig.

Jag har förlikat mig med att min väg inte är min väg längre. Jag har förlikat mig med att bli ledd in i Guds kärleksfulla glänta och jag har förlikat mig med värme och innerlighet, med att kartan som sätts i mina händer varje morgon ser helt annorlunda ut än den gjorde tidigare.

Mitt liv är inte mitt längre, det är Guds liv. Allt detta har inte bara förändrat mig i grunden. Det har också förändrat mitt liv som författare.

Gud har hjälpt mig att sluta drivas av bekräftelse hela tiden. De världsliga segrarna och förlusterna är ett sidospår i det här livet. Mitt verkliga liv är livet med Gud.

Fåfängan lagras

Men tiden vi lever i är mästerlig på att skyndsamt bygga lager på lager av fåfänga och ytlighet så att det alltid tar tid att nå in i den verkliga kärnan i våra liv.

Det som är nerlagt i oss, det som är Gud i oss. Det som glimmar under alla fördärvliga lager av synd tar tid och stor kraft att nå.

Jesus kom ju till oss som människa, inte som rök eller ande, eller som en mystisk röst i någons huvud. Han levde, gick omkring, lade händer på folk och dog sedan sin världsliga död. Han försvann inte utan uppstod från döden på den tredje dagen.

Vilar i friden

Det är när denna berättelse går ifrån att vara enbart en berättelse till att bli en sanning, en vetskap som sipprar in till oss som vi går från att att vara ofullständiga människor med en brist i hjärtat, till att bli lika ofullständiga människor men med något mycket tillfredsställande i samma hjärta.

Jag får vila i friden och nåden att finnas till av Guds nåd och vilja. Jag får under­kasta mig den. Men den underkastelsen är en välsignelse, en stor vinst. Ingenting annat.

Det är inget uppoffrande eller slaviskt, utan en lättnad, ett ställe att parkera allt sitt mörker.

Ge upp livet

En del tycks fortfarande leva i villfarelsen att man blir en hjärntvättad lydig slav när man ger upp sitt liv. Men Bibeln lär oss att vi inte kan vinna våra liv förrän vi ger upp det.

Först när vi kapitulerar inför synden, inför vårt egna mänskliga, rörande tillkorta­kommanden och på allvar börjar söka gudomlig vägledning, blir vårt liv precis så starkt, värdigt och innehållsrikt som det var menat att bli.

Bara Gud kan göra oss fria. Jag har testat en hel del av allt det andra. Allt det som skriker till oss att det faktiskt kan hjälpa oss att bli fria.

Slogs mot världen

Ju mer jag stred, ju mer förlorade jag. Ju hårdare jag kramade mina osynliga vapen, desto värre växte sig fienden.

Jag slogs mot hela världen men världen visste inte ens om det. Det var mig själv jag slogs emot.

Det är ju alltid enklare att hålla sig till sin andliga vardag så länge allting snurrar på som man vill ha det i perfekt tempo och när livet flyter som en stilla bäck.

Inte ensam

Men när isen lägger sig, när det börjar dra kallt ur springor man glömt eller gömt, när sorg och felbeslut drabbar oss, kan det kännas som en frist att försöka reda ut härvan på egen hand.

Det är när vi halkar ner till det stampade jordgolvet, när frågor om liv och död blir högst verkliga i våra liv, som Jesus går att skönja ännu tydligare.

I svåra tider blir vår tro plötsligt väldigt verklig. Vi inser att Han finns där för oss. Vi behöver inte bära den svarta stenen själva.