Birro: Fotbollen är diamanten på allt

Många människor tror på något. Italien var en sådan högre makt för mig när jag var yngre och hägrade som en ouppnåelig dröm. När jag blev äldre, var fotbollen ett sätt att hålla det italienska levande.

Inom Anonyma alkoholister, AA, pratar man mycket om en högre makt. En del har problem med det där. Inte jag. Jag tror på Gud.

Det är både en rätt liten och en väldigt märkvärdig grej i mitt liv. Det är så grundläggande för vem jag är att jag inte alltid tänker på det.

Jag högaktar de fotbollsspelare som kommer in på planen och gör korstecknet. De gör det av ödmjukhet inför något större och i en värld och i ett land där det anses fult att tro på något större är det fint och värdigt.

Tror ändå på saker

Många människor som säger att de inte tror på Gud, tror ändå: på saker, människor och känslor, flyktvägar som egentligen är bra mycket märkligare och overkligare än tron på Gud.

De lägger sina liv i en pilots händer som ska flyga dem över Alperna, de lägger all sin lycka i händerna på sin man eller hustru, de är säkra på att drogen eller spriten om bara några timmar ska leda dem in i en glittrande sal av lycka och frid.

Vad är allt detta om inte tro på en högre makt?

Jag är en hybrid

Italien har varit en sådan högre makt för mig när jag var yngre. När jag fyllde tio fick jag två presenter som på olika sätt kom att definiera mig genom resten av livet, givetvis utan att jag begrep det då. Jag fick Ebba Gröns sista skiva och jag fick mitt första egna italienska pass.

Jag är fortfarande en sorts hybrid mellan Ebba Grön och Italien. På väldigt många olika sätt. Italien hägrade som en ouppnåelig dröm under min uppväxt.

Pappas melankoli, hans glädje när den årliga bilresan dit närmade sig, hans lugn och lycka när vi äntligen rullade in över gränsen med Alperna som stolta förfäder runt omkring oss. Allt det där präglade mig.

Fotbollen höll minnet levande

Vi var där i en månad och det var alltid semester, alltid sol, alltid salta hav, mjuka sandstränder, glada föräldrar, äventyr, resor och älskade släktingar som jublade och kramade oss.

Det var kärleksfullt och tryggt. När jag blev äldre blev fotbollen ett sätt att hålla det italienska levande. Serie A blev en medalj att fästa på jackan. Alla kunde se min kärlek.

Under åren har jag bott och levt i Italien under olika perioder och så klart tvingats montera ner en del av den där idyllen jag hyllade som barn. Men samtidigt har verkligheten vikt upp nya platser, nya skillnader och nya sätt att leva som jag trivs så bra i.

Landet kallar på mig

Det är små förskjutningar i vardagen. Som att mötas ute på stan och sitta under lummiga träd på det stora torget i timmar.

Jag älskar att de italienska tidningarna ägnar två helsidor åt vilken domare som dömer vilken match och varför. Jag älskar att man kan slinka in i ett hål i en vägg och alltid träffa någon som kan bra mycket mer om fotboll än jag och som dessutom gärna berättar det för allt och alla… Jag älskar det där.

Jag också älskar kyrkorna, maten, husen. Men fotbollen sitter som en diamant på allt. Jag vet inte. Jag kanske fortfarande dras med spår av den där idyllen. Eller så är det helt enkelt så att mitt blod sjunger sånger från ett land som kallar, nu mer än någonsin.