Birro: Hjärtat som karta

I vuxen ålder blev familjen ett ideal mer än en verklighet. Jag behövde idén om familjen mer än jag behövde den som verklig. Visst kunde jag sakna ensamheten men jag är ett starkt vanedjur och när jag väl ställt om till ett visst sätt att leva är det nästan omöjligt att få mig på andra tankar.

Jag hade alltid sett familjen som en klan, en solidarisk plats, en värld där jag som man kunde vila i mig själv. Under min uppväxt, typisk arbetarklass i skarven mellan arbete och tjänstesamhälle i en på den tiden oansenlig förort, fungerade familjen verkligen på det viset.

Mögelskadade radhus, grusplaner med fotbollsmål utan nät, tvättstugor ute på torget och en och annan bänk utsökt prickad av någon av de tre finska fyllon som skötte sig exemplariskt och aldrig störde någon. Jag var den som såg till att ytterdörren var låst på kvällarna. Jag var den som bar in popcornen. Jag var den som höll samman oss.

Sedan levde jag ensam under nästan femton års tid, mest frivilligt, ibland inte så.

Starkt vanedjur

I vuxen ålder blev familjen ett ideal mer än en verklighet. Jag behövde idén om familjen mer än jag behövde den som verklig. Jag byggde mitt liv med hjälp av tryggheten jag hämtade hemifrån. Det var aldrig så att det yttre, middagar, vänner, sociala sammanhang betydde något i sammanhanget.

Visst kunde jag sakna ensamheten men jag är ett starkt vanedjur och när jag väl ställt om till ett visst sätt att leva är det nästan omöjligt att få mig på andra tankar. Det där är både en styrka och en svaghet.

Livet är ju i ständig rörelse men vissa av oss, kanske de av oss som är mer ömtåliga än andra, är rädda för den där rörelsen. Så därför söker vi oss till allt bestående, som tron, spriten, familjen, vanorna.

Där kan vi vila. Vi lurar oss själva att livet faktiskt till sist stannat av, att vi kommit fram, att det förflutna blivit ett svalt minne bara, ett bokmärke som ramlar ur en ungdoms­roman man kastat ner i en flyttkartong och burit upp på vinden.

Vi tror att livet fram till 30, 35 är en sorts pil och att vi nu sitter tryggt och säkert, att vi är framme.

Vilken oerhörd lögn det är. Jag vet att det är lögn.

Tvinga livet

Men jag har aldrig haft en relation mellan skallen och hjärtat. Så jag har läst, lyssnat och samtalat om svåra saker, om tidens gång, om kärlekens flyktighet, om livets ständiga rörelse, men det har blivit tunga ord som fallit likt döda strålskadade kråkor från kala grenar.

Så jag levde mitt liv i hjärtat och samlade sanningar uppe i skallen och när allt en dag rasade, när våningarna däremellan gav vika och taket kom störtande ner stod jag i dammet och bråten och funderade på om det kanske började bli dags att pausa den där svettiga, smutsiga gamla muskeln och i stället lassa in det jag behövde i skallen och leva mitt liv efter logiska mönster.

Göra som de andra, tvinga ner livet i en matematisk stol och räkan ut en summa, älska allt logiskt, förskjuta allt känsligt, bara leva här uppe, borra ett hål på sin höjd och sticka ut min bleka nuna och fånga lite sol innan jag fortsatte med att strategiskt, välplanerat och smart likt en general vid ritbordet och kartorna, planera mitt liv steg för steg.

Men jag är inte sådan. Jag har bara en karta. Mitt hjärta.