Birro: Jag har levt i förnekelse

Vissa dagar blir frizoner, enskilda enklaver av frid och innerlighet. Jag kan dra ner dragkedjan till mig själv och kliva ut. Jag kan stå på en äng jag aldrig sett förut och höra fågelkvittret. Vilken frid det finns i just detta.

Är man lever med ett ständigt överhängande och avgörande hot blir tillvaron en sorts ständig bergsklättring, uppåt, uppåt i slagregn, i ständig storm…

Man halkar, man blöder, man sliter ut all hud på insidan av händerna.

Men, och det är detta som är det besynnerliga, man orkar. Man ber till en Gud man möjligen inte helt slutat tro på och man överlever. Och berget innehåller skrevor och hålor också dit man rasar efter en hel lång dag av rädsla, möten och ilska. Mitt i allt kaos finns Guds frid. Kanske främst där. De trygga, välmående människorna som kammar mattfransarna på kvällarna är längre ifrån Gud än vad jag är.

En sådan kväll kan man börja skratta hysteriskt, som om han vore drucken, åt ingenting särskilt. Man har så många stenhård skruvande strängar som måste få brista. Så man skrattar. Man skrattar som en galning åt allt och ingenting tills man får ont i magen och man börjar gråta.

Frid i att lämna

Vissa dagar blir också frizoner, enskilda enklaver av frid och innerlighet. Som en osedvanligt varm och solig marsdag när Michaela sover över hos mig och jag vaknar med en lätthet i tanken som jag inte känt att jag haft på väldigt länge.

Allt som hotar mig, och dig, oss alla som människor, hotar mig fortfarande men det är som om jag lyckats lösgöra mig från mig själv.

Jag kan dra ner dragkedjan till mig själv och kliva ut. Jag kan stå på en äng jag aldrig sett förut och höra fågelkvittret. Jag kan gå därifrån. Vilken frid det finns i just detta, att bara gå därifrån…

Så vi gör det, jag och Michaela. Vi duschar, dricker kaffe och äter frukost, innan vi beställer en taxi som rullar oss nerför Lundagatan och över den plottriga Hornsgatan och känslan, det varma lilla hjärt­formade klotet i magen, är fortfarande kvar.

Vi har en dag för oss själva, en glänta som dyker upp, en plats där gräset inte är avbränt, där vinden är perfekt och ljummen.

Levt i förnekelse

Jag är så patetisk självupptagen att jag alltid är säker på att upphovet till den här känslan bor hos mig själv. Men bredvid mig i taxin sitter Michaela och hennes hand i min borde viska till mig att det jag fortfarande är mäktig att känna har med henne att göra. Det är hon som väckt det där klotet av värme och tillgivenhet.

Det är tack vare henne som jag fortfarande kan komma traskande ut ur mig själv och se världen, inte ur en förälskad romantikers ögon, utan faktiskt som den var menad att se ut. Så här är världen. Jag har levt så länge i förnekelse och försakelse och sista tiden så länge i ilska och konflikt att jag låtit skuggorna fläcka allting. Min syn har fallit på världen som korpens vingar. Allt har blivit sotigt och svart. Men världen är tidlös. Den är också denna verksamma godhet, denna kärleksfulla klarsyn.

Lyckas man se Hornsgatan genom ett taxifönster och fortfarande bibehålla sitt leende vet man att det finns hopp för en.

Vägen tillbaka till livet går alltid bort ifrån mig, den löper som en sensuell stig till kärleken, alltid kärleken.

Alltid, alltid kärleken…

Också när jag inte vill, vågar eller kan tro på Gud tror Han på mig.