Birro: Vi behöver haka av oss egot

När är vi som lyckligast som männi­skor? När vi blir viktiga för andra så erfar vi en susning av den mening som utgör själva grunden för våra liv. Det kräver en del av oss. Men det går. Jag lovar att det går!

Författaren C S Lewis skriver: ”Om jag i mig själv finner önskningar som inget i den här världen kan tillfredsställa, då är den enda logiska förklaringen att jag blivit skapad för en annan värld”.

Tron på Gud som logisk. Jag älskar det. Jag känner något liknande.

Det närmaste vi kommer total tillfredställelse är kärlek. När den rister tag i oss, får våra stjälkar att ännu en gång resa sig och stå stolta i den kalla vårvinden, när någon plötsligt bara är där med sin blick och sina händer och påminner oss om vilka vi är, vilka vi har kapacitet att vara.

När vi levt så länge i vår egen förnekelse och kanske lärt oss leva med den svarta vind av övergivenhet som kommer av en ständig men osynlig nedbrytning av allt gott och verksamt.

Leva för andra

När vi då kastas in i en saga vi nästan glömt, kan vi ana vidden av den andra värld som Lewis skriver om.

Varje morgon läser jag några rader av den katolske prästen och författaren Wilfrid Stinissen. Härom dagen skrev han om hur själva kärnan i kristenheten är att leva för andra. Han skriver om att allt Jesus gjorde, levde, dog och återuppstod, gjorde han för andra.

Därför bör vi som vill följa honom också leva för andra. Här har vi också en gudagåva och en verklig skillnad från det desperata andliga smörgåsbord som så många verkar vilja plocka sin nåd ifrån. Där handlar allt om mig! Bara JAG mår bra.

När är vi lyckligast?

Men tron på Gud handlar ju om allt annat än mig själv…

Jag har alltid tyckt att det där låter så svårt. Mitt flottiga ego har gjort uppror. Men i dag, medan ägget kokade och kaffet bryggdes ute i köket, medan Milo kom och pussade sin pappa på kinden, kändes det inte så hopplöst svårt längre.

För när är vi som lyckligast som männi­skor? När vi älskar. När vi får finnas till för andra, för en nyfunnen kärlek, för våra barn, när vi hjälper en medmänniska i nöd, när vi blir viktiga för andra, då erfar vi en susning av den mening som utgör själva grunden för våra liv.

Det kräver en del av oss. Vi får haka av vårt ego. Det är mycket som är uppror som gnisslar igång hos oss. Men det går! Jag lovar att det går!

Att våga älska

När vi lämnar över oss själva. När vi sätter allt på ett kort och faktiskt väljer att lita på att hon som står framför oss menar det hon säger när hon säger: ”Jag älskar dig.” När vi tror att vi är värda den kärleken och när vi tror att vi kanske till och med kan betyda något liknande för någon annan.

Att leva för andra. Att våga älska när man står i ruinerna av en kärlek som inte höll. Att hissa vit flagg och gå segrande ur strider man aldrig var menad för.