Bostadsmarknaden kräver stora reformer

Bostadsbristen har övergått i bostadskris. Det behövs både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Men framför allt behövs strukturella förändringar. Bostadsförhandlingarna måste innebära reella reformer.

Efter många kristdemo­kratiska uppmaningar till regering och bostadsminister bjöds allians­partierna in för bostadsförhandlingar. Regeringen försökte göra det till en manifestation av reformvilja man ville förankra brett. Hittills finns tyvärr inget som tyder på annat än besvikelse.

Regeringen tycks vilja ta förhandlingarna till intäkt för att förhala nödvändiga reformer. Det behövs långsiktiga spelregler på bostadsmarknaden och det vill vi samverka till men då måste det också innebära reformer.

Bostadsbristen har övergått i bostadskris. Det behövs både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Men framför allt behövs strukturella förändringar. Det behövs kortsiktiga förändringar för att klara av att lösa integrationen. Såväl Sveriges kommuner och landsting, SKL, och Boverket vill kunna utlösa kristillstånd med påföljande undantag i Plan och bygglagen. Detta är i dagsläget nödvändigt. Det behövs också mer långsiktiga förändringar.

Svårt för barnfamiljer

En svår bromskloss för bostadsmarknaden är också den bristande rörligheten. Då måste man våga titta på flyttskatterna, hyressättningssystemet och rensa upp i regeldjungeln. Tar man inte tag i allt samtidigt tror jag också att det kan påverka negativt.

Flyttskatterna gör att alltför många uppger att de bor kvar i för stora hus på grund av reavinstbeskattningen. Tillsammans med bland annat låga räntor har detta utbudsproblem medfört att bopriserna drivits upp och hushållens skuldsättning följt efter. Utvecklingen skapar svårigheter för unga och barnfamiljer att få tag i en bostad.

Kristdemokraterna vill att taket för uppskov på reavinstskatten tas bort om man köper ny bostad. Även betalningen av räntan på uppskovet ska kunna skjutas på framtiden vid köp av ny bostad. På så sätt tvingas vinsten vid försäljningen inte fram till beskattning, vilket innebär att en stor del av den bristande rörligheten som orsakas av skatter vid flytt kan elimineras.

I stället betalas såväl reavinstskatt som uppskovsränta när personen inte längre gör något uppskov. Det sker exempelvis när personen flyttar till hyresrätt, till särskilt boende eller om personen avlider.

Regeringen stoppar

Regeringen lever ännu på det arv av utredningar som Stefan Attefall satte igång som minister. Kristdemokraterna och Alliansen har under mandatperioden fortsätt regelförenklingsarbetet och föreslagit generösare bullerregler, undantag för tillgänglighetshinder, privat initiativrätt och strandskyddsreformer.

I förslagen ingår också enklare planprocess, utformningsbestämmelser i detaljplan, inskränkningar hur många gånger samma ärende kan överklagas och fler bygglovsbefriade åtgärder. Dessa har dock bara urholkats, stoppats eller ignorerats av regeringen. Andra reformer, som förbud mot kommunala särkrav och möjligheten att uppföra bygglovsbefriade Attefallshus, har inte följts upp och därmed gett klåfingriga kommuner möjlighet att urholka dem.

Utanför Sverige kännetecknas balanserade bostadsmarknader av en hög andel ägande. Normen är ägarlägenheten som förvaltas långsiktigt. I Sverige är boendeformen ung och oprövad med födelsedatum 2009. Att det endast får göras i nyproduktion har ytterligare saktat ner möjligheterna för boendeformen att etablera sig.

Långsiktigt ägande att föredra

Ett färskt tillkännagivande i civilutskottet från en alliansmotion uppmanar regeringen att tillåta ägarlägenheter i befintliga hyreslägenheter. För att ytterligare förenkla den här övergången vill civilutskottets majoritet att regeringen tar fram ett hyrköpssystem för bostäder. En from förhoppning är att regeringen skulle hörsamma utskottets uppmaning mot ett långsiktigt ägande som motverkar segregation. Tyvärr skvallrar regeringspartiernas reservation om motsatsen.

Nödvändiga reformer för Sveriges bostadsmarknad handlar om flera frågor. Bostadsmarknadens brist på rörlighet, dess överbyråkratisering och dåligt fungerande produktionsmarknad är intrasslade i problem som går in i varandra och därför kräver politiskt mod för att lösa. Därför behövs bostadsförhandlingarna men måste då innebära reella reformer.