Castro – den store förrädaren

Socialismo o muerte! Socialism eller döden, löd parollen. Först dog det socialistiska systemet. Nu är Fidel Castro död. Han lovade demokrati men gav förtryck. Vem var denne man som höll Kuba i ett så hårt grepp?

Året är 1959.  Det har bara gått 15 veckor sedan de skäggprydda revolutionärerna jagade bort den tidigare diktatorn Fulgencio Batista och intog sitt lands huvudstad. Ledaren för de kubanska revolutionärerna är nu på plats i det stora grannlandet och allt han företar sig i det trevliga vårvädret gör han omgiven av stora folkskaror.

Tusen polismän är utkommenderade för att upprätthålla ordningen när Fidel Castro besöker Central Park i New York. Där väntar uppskattningsvis 35 000 amerikaner för att se och lyssna till den 33-årige revolutionären.

Trots sin unga ålder och den korta tid som gått sedan revolutionen segrade, har Fidel Castro hunnit jämföras med de amerikanska frihetskämpar som kallas USA:s fäder. En ledare i The New York Times hävdar att ”denne unge man är större än livet”.

Men medan det märks en tydlig förtjusning i såväl journalistkåren som hos allmänheten inför vad Fidel Castro har åstadkommit, ställs det från politiskt håll en besvärande fråga: Var har den cigarrökande frihetskämpen sin ideologiska hemvist? Fidel Castro försöker svara.

Han talar på tre av USA:s förnämsta universitet, han möter den amerikanske utrikesministern och senatens utrikeskommitté. Det amerikanska tidningsutgivareförbundet som har bjudit Fidel Castro till detta elva dagar långa besök, arrangerar ett lunchmöte med den uniformerade revolutionsledaren på ett lyxigt hotell i närheten av Vita huset.

Är inte kommunister

Fidel Castro får frågor om revolutionens politik och svarar:

– Jag har sagt klart och tydligt att vi inte är kommunister.

Svaret är tydligt men inte övertygande. Rapporter om kommunister bland rebellerna, däribland Fidel Castros yngre broder Raúl, och Ernesto ”Che” Guevara, liksom arkebuseringar av motståndare skrämmer. En månad före besöket i USA har den kubanska regeringen dessutom tagit kontrollen över det amerikanskägda Cuba Telephone Company.

Söndagen 19 april, två dagar efter lunchen med tidningsutgivareförbundet, intervjuas Fidel Castro i TV-programmet Meet the Press. Han blir korrekt bemött av journalisterna som tilltalar honom med hans akademiska titel när de ställer frågor. En av de första är:

– Doktor Castro, var står du i kampen mellan kommunism och demokrati om du måste välja sida? Svaret kommer snabbt:

– Det är på samma sida som demokratierna. Demokratin är mitt ideal.

Vill ha åsiktsfrihet

Fidel Castro förklarar att han menar allvar. Det är mer än tomt prat.

– Jag håller inte med kommunismen. Vi ska ha fri press på Kuba, religionsfrihet och åsiktsfrihet, säger han.

I tv-programmet säger Fidel Castro att amerikanerna är ett riktigt trevligt folk och att han inte hatar någon. Inte ens sina fiender på Kuba som han stridit emot.

– Så snart som möjligt ska vi ha fria val, jag kan inte säga när, men inom fyra år, säger han och förklarar att det som lägger hinder i vägen för ett val är att för många av hans landsmän är arbetslösa, fattiga och outbildade. Den sociala standarden måste höjas innan val kan hållas, annars kan väljarna bli köpta av politiker som kommer med billiga löften.

Träffar vicepresidenten

Fidel Castro säger att hans besök inte är ett officiellt besök. Trots det möter han efter sin medverkan i Meet the Press den amerikanske vicepresidenten Richard Nixon. President Ike Eisenhower är i Augusta, Georgia, för att spela golf.

Presidentens fem dagar långa golfresa tolkas som att han vill undvika ett möte med Kubas nye premiärminister. Richard Nixon tillbringar dock två och en halv timme med Fidel Castro och konstaterar sedan:

– Han är antingen otroligt naiv när det gäller kommunismen eller under kommunistisk disciplin. Min gissning är det förstnämnda.

Osäkerheten kring Castro begränsas inte till Washington. Inte heller i Moskva vet ledarskapet i Kreml var den unge kubanen står. Medan USA har haft mycket täta och goda relationer med Kuba saknar Kuba och Sovjetunionen diplomatiska förbindelser vid denna tidpunkt.

Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov har, när Fidel Castro förde sin revolution till seger, ingen aning om vilken politisk kurs Castros regering skulle komma att följa. I efterhand beskriver han det så här:

– Vi visste att kommunister deltog i den rörelse som Fidel Castro ledde, men Kubas kommunistparti hade ingen kontakt med honom. När Castros män intog Havanna nödgades vi för vår information helt och hållet lita till tidnings- och radiorapporter från Kuba och andra länder. Situationen föreföll mycket dunkel.

Manuel Urrutia, den nye kubanske presidenten är välutbildad, övertygad kristen och en uttalad förespråkare av demokrati. Under Batistadiktaturen visade han prov på både stort civilkurage och integritet.

Castro bekänner färg

Två veckor efter återkomsten till Kuba undertecknar Fidel Castro lagen om den utlovade agrara reformen. Nu ska jordbruket förändras. Lagen tillåter att utländsk egendom exproprieras och att utländska företag stoppas om de inte överlåter aktier till kubaner.

Även amerikanska lagar justeras. I juni beslutar USA att upphäva den lag som förpliktigar att USA ska köpa 70 procent av sitt sockerbehov från Kuba. Kampen mellan två intressen blir än tydligare.

Fidel Castro söker skapa nationellt oberoende och gör det genom nationaliseringar av internationella företag som dominerat och kontrollerat viktiga sektorer på Kuba. USA ser hur amerikanska företag blir bestulna på sina tillgångar och förlorar investeringar.

I den kubanska statsledningen leder åsiktsskillnaderna mellan Fidel Castro och Manuel Urrutia till den senares avgång. Till ny president hämtas en medlem ur kommunistpartiet.

Vill avgå – fängslas

Huber Matos, som stred tillsammans med Fidel Castro och hade ett avgörande ansvar för rebellernas vapensmuggling från Costa Rica till Kuba, protesterar i september 1959 mot det växande kommunistiska inflytandet.

När han kontaktar Fidel Castro och ber att få avgå som militär befälhavare i provinsen Camagüey och återgå till att vara skollärare, arresteras han och döms till 20 års fängelse. Nikita Chrusjtjov konstaterar att Fidel Castro med tiden börjar ”uppträda som en fullblodskommunist” trots att han inte kallar sig kommunist.

Fler rebeller som har kämpat sida vid sida med Fidel Castro ser att utlovade löften om demokrati inte infrias. Clodomiro Miranda hade gjort uppror mot Batista i Kubas västligaste provins. Han kämpade väl, steg i graderna och blev arméchef under Fidel Castro. När Clodomiro Miranda inser Fidel Castros svek, drar han åter upp i bergen för att kämpa mot den nye förtryckaren.

I slutet av år 1960 sprids ett slagord över hela den karibiska ön: ”Om Fidel är kommunist, så sätt upp mig också på listan”. Misstanken och ryktet bekräftas. De som går emot kommunismen stämplas som kontrarevolutionärer.

”Ned med kommunismen”

Armando Valladares som arbetar på Postsparbanken arresteras för att han vägrar ställa en skylt med kommunismens budskap på sitt skrivbord. De tillfångatagna förs till den gamla fästningen La Cabaña.

När Armando Valladares kommer till detta fängelse som samtidigt är en avrättningsplats, får han se Clodomiro Miranda bäras på bår för att avrättas. Rebellens ben är sönderskjutna och som en följd av de miserabla omständigheterna på La Cabaña har maskarna redan börjat kräla i såren.

Vakterna misslyckas med att få Clodomiro Miranda att stå upprätt vid avrättningspålen. Han skjuts liggande, men ropar ”Ned med kommunismen!” innan han dör. Flera andra av revolutionens befälhavare som motsätter sig en ny diktatur får också möta den tidigare arméchefens öde.

När Humberto Sorí Marín, som tidigare ingick i Castros generalstab och var upphovsman till den lag som efter revolutionen tillät arkebusering, anländer som fånge reagerar många. Han hade också varit domare i rättegångar mot Batistas män. Efter revolutionen brukade Fidel Castro äta lunch i Sorí Maríns familj och var förtjust i moderns matlagning. När kommunismen fick större inflytande, lämnade Sorí Marín sin ministerpost och engagerade sig i motståndet inom den revolutionära rörelsen.

Familjen vädjar till Castro att han ska skona sin förre vapenbroder och han ger beskedet att de inte behöver vara oroliga. Senare samma dag arkebuseras Humberto Sorí Marín.

Borde vilseleda längre

I slutet av år 1961 deklarerar Fidel Castro att den kubanska regimen är marxist-leninistisk. Då har Kuba stått emot ett försök från USA att störta den kubanska regimen med hjälp av exilkubaner.

Nikita Chrusjtjov tycker att Fidel Castros deklaration är korrekt och beundransvärd, men framhåller att den rent taktiskt är oklok. Enligt Lenins lärosats om den revolutionära taktiken ska man vilseleda så länge som möjligt och därför inte bekänna sig till de socialistiska principerna i ett allt för tidigt stadium.

Motståndet mot den kommunistiska regimen fortsätter på Kuba. Det är ett rebellkrig där gamla vapenbröder kämpar mot varandra. Striderna pågår fram till sommaren 1965.

Sviker sina vänner

Mario Chanes de Armas som deltagit i revolutionen sedan dess början år 1953 och suttit fängslad på Isla de Pinos tillsammans med Fidel Castro efter attacken mot Batistas militärgarnison i Moncada, arresteras och sänds tillbaka till Isla de Pino där det nu råder värre för­hållanden än tidigare.

Mario Chanes de Armas betraktas numera som en kontrarevolutionär och döms till 30 års fängelse. Fidel Castro väljer makten framför allt. Gammal vänskap och avlagda löften får inte stå i vägen. Av de fyra utfästelser som gjordes under revolutionen med löfte om att genomföras, infriar Fidel Castro inte någon.

Det blir ingen återgång till den demokratiska konstitutionen från år 1940, inga fria val, ingen pressfrihet och inget slut på att ta politiska fångar. Tvärtom.

Men trots att Fidel Castro upprättar koncentrationsläger där han håller både kristna och homosexuella fängslade som regimens fiender, hyllas han av många vänsterintellektuella i västvärlden.

När Sveriges statsminister Olof Palme reser till den kommunistiska diktaturen år 1975 är han den första västerländska regeringschefen som besöker Kuba. Olof Palme talar positivt om landets utveckling och framhåller den karibiska ön som en förebild. Två år efter Kubabesöket gästar Olof Palme Hagge Geigert i dennes TV-program. Den socialdemokratiske partiledaren får svara på varför han beundrar Fidel Castro.

– Jag har ju på många punkter mycket olika uppfattning, men jag beundrar hans enorma vitalitet och vilja att försöka bygga upp Kuba. Det är allra högst imponerande.

Fri skolgång effektivt

En av reformerna som framhålls när det gäller Kuba är satsningen på utbildningsväsendet. Det är bra att människor lär sig skriva och läsa, men det är skillnad på ett fritt samhälle och det kubanska som har informationsmonopol och censur.

En obligatorisk och fri skolgång är ett framgångsrikt verktyg i en totalitär stat som vill indoktrinera befolkningen. Och med en karismatisk ledare blir det lättare. År 1977 gör den amerikanska journalisten Barbara Walters en fem timmar lång intervju med den kubanske ledaren.

Hon berättar att Fidel Castro var rolig och att hennes kamerateam älskade honom.

– Ordet karismatisk var som gjort för honom. Du hade gillat honom, jag hade gillat honom. Men så var man tvungen att stanna till och inse att detta är en man som inte tror på pressfrihet; det sa han till mig, han tror inte på demokratin som vi känner den och har politiska fångar, säger Barbara Walters.

I intervjun ger Fidel Castro ett tydligt besked om villkoren på Kuba.

– Om du frågar mig om en tidning får finnas som motsätter sig socialismen, då kan jag ärligt säga att nej, den får inte finnas. Den skulle inte godkännas av regeringen eller av folket. I den meningen har vi inte pressfrihet som ni har i USA.

En av Fidel Castros första åtgärder var jordbruksreformen. Sista gången som Nikita Chrusjtjov möter den kubanske ledaren talar de om att revolutionera det kubanska jordbruket. Under samtalet anger Fidel Castro sitt mål, att Kuba ska behärska den internationella sockermarknaden.

År 1964 får Richard Eder, utrikeskorrespondent för The New York Times tillbringa tre dagar med Fidel Castro. Det blir en guidad rundtur där den kubanske ledaren berättar om sina planer på att inte bara göra Kuba självständigt när det gäller livsmedelsproduktionen, utan även bli en världsmakt inom jordbruket.

– Inom ett år kommer amerikanska jordbrukare att komma till Kuba för att se hur vi gör, säger Fidel Castro.

Stort fokus på jordbruk

Oavsett vilken utländsk företrädare som den kubanska ledaren träffar, blir jordbruket ett samtalsämne. Under Olof Palmes besök på Kuba ber Fidel Castro Sveriges arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon att redogöra för hur mycket svenska kor mjölkar. I dag importerar Kuba mellan 70 och 80 procent av allt livsmedel och då producerar det kubanska jordbruket trots allt mer och bättre nu, efter att Fidel Castro lämnade makten och hans bror Raúl tog över.

Den yngre brodern, Raúl Castro har decentraliserat det tidigare strikt statligt styrda jordbruket och skapat begränsade möjligheter för bönderna att sälja sin skörd, utanför statens regi. Reformer som visat sig vara gynnsamma men som avviker från den linje som Fidel Castro envist höll fast vid.

Något år efter Sovjetunionens kollaps säger Fidel Castros dotter Alina Fernandez Revuelta att hennes far är en tyrann och att hans marxistiska politik är en återvändsgränd. Nu är Fidel Castro död och det kan vara intressant att påminna sig om vad han sa, tio dagar efter intåget i Havanna år 1959 då han gav en intervju med den amerikanske TV-profilen och journalisten Ed Sullivan, så sa han:

– Batista är och kommer att vara den sista diktatorn på Kuba.

Fidel Castro fick fel.