Castro var inte ensam om välfärd

Fidel Castro var en hänsynslös diktator som sökte makten framför allt. Försöken att skönmåla honom genom att framhålla reformer han genomfört, kan aldrig ske på bekostnad av helhetsbilden. Den som gör det måste samtidigt skriva om historien när det gäller Adolf Hitler.

Även efter sin död väcker Fidel Castro starka känslor. På Aftonbladets kultursidor släpps hyllningstexter om den kubanska diktatorn som saknar motstycke fram. Det är inte bara svårt, det är omöjligt att föreställa sig något liknade när det gäller andra diktatorer.

Det går inte att försvara hyllningarna med att Castro skapade en välfärdsstat med fri skolgång och god sjukvård. Om det ska vara kriterier på vad som är god politik får den svenska vänstern problem.

Peter Englund är en av Sveriges mest respekterade historiker och ledamot av Svenska akademien. Han har lyft fram den amerikanske vetenskapshistorikern Robert Proctors studier när det gäller folkhälsopolitiken i ett europeiskt land under 1900-talets första hälft.

Här finns radikala och framsynta exempel. Som att politiker på 1930-talet inser vikten av att få ned konsumtionen av socker, fett och kött i befolkningen. Med ambitiösa kampanjer skulle folket styras till en konsumtion av fiberrika nyttigheter.

Tidigt ute med forskning

Vidare satsade dessa politiker enorma summor på cancerforskning. Och det gav resultat. Redan i slutet av 1930-talet, mer än tio år innan amerikanska och brittiska forskare gjorde detsamma, fastställdes sambandet mellan rökning och lungcancer.

Peter Englund skriver om omfattande program för att förebygga cancer och hur kvinnor instruerades att själva börja undersöka sina bröst, något som först 30 år senare kom till USA. Därtill förstärkte landets regering arbetarskyddet och antalet företagsläkare ökade från 467 stycken år 1939 till över 8 000 år 1944.

Och visst var det radikalt att för så många årtionden  sedan införa ett skydd i lagen för gravida kvinnor att avskedas, och att även få rätt till ledighet i samband med barnsbörd.

Ville bygga upp Tyskland

Med tanke på att Olof Palme var så imponerad av Fidel Castro för ”hans enorma vitalitet och vilja att försöka bygga upp Kuba”, kan man fråga sig vad Sverige mest beundrade socialdemokrat skulle säga om nämnda exempel på lagar och reformer. Problemet här är att politikerna som införde dem var nationalsocialister, eller som de kallas i vardagligt tal – nazister.

Adolf Hitler hade ett särskilt intresse av att bygga upp Tyskland. De som ifrågasätter jämförelsen mellan Castro och Hitler måste förklara varför. Vad är det som hindrar att samma måttstock används vid bedömningen av deras insatser?

Kan satsningar på välfärden rättfärdiga att Castro systematiskt förföljde, fängslade och avrättade oliktänkande, och internerade människor i koncentrationsläger på grund av deras sexuella läggning eller religiösa övertygelse? Hitler gjorde likadant.

Uppvaktade Waffen-SS

Även när det gäller utländska interveneringar finns likheterna. Medan Hitler stödde sina själsfränder i det spanska inbördeskriget hängav sig Castro åt motsvarande inblandningar i afrikanska inbördeskrig.

Den som tror att det är ideologiskt omöjligt att göra en jämförelse och som envisas med att framhålla Castro som en god socialist: Hur försvarar man det faktum att Castro 1962 uppvaktade före detta officerare från Waffen-SS och erbjöd dem en lön som motsvarade fyra tyska månads­löner för att komma till Kuba och utbilda den marxistiskt-leninistiska regimens armé?

Fidel Castro var en hänsynslös diktator som sökte makten framför allt. Försöken att skönmåla honom genom att framhålla reformer han genomfört, kan aldrig ske på bekostnad av helhetsbilden. Den som gör det måste samtidigt skriva om historien när det gäller Adolf Hitler.