De trumpnas president

Är det möjligt att både se något komma och samtidigt missa det? Ja, uppenbarligen. För det är precis så min relation till Trumpvågen ser ut, skriver Johan Ingerö i en personlig analys av valresultatet.

I över tio år har jag skrivit om farorna med att låta politiken utgå från diskussionerna på kultursidorna om kön, etnicitet och annat som hör till det vi kallar identitetspolitik.

Jag har varnat för tendensen att blunda för ordningsproblemen i västvärldens utanförskapsområden och för osynliggörandet av de många skötsamma människor som bor i dem.

Jag har varnat för vad som händer när man låter människor tro att staten kan lösa alla upptänkliga problem, och sedan inte kan leverera. Och jag har försökt beskriva den enorma motreaktion som håller på att byggas upp mot allt detta, i Sverige och utomlands.

Arbetarklassen ogillar Hillary

Förra vintern skrev jag i en krönika för Liberala nyhetsbyrån:

”Hillary Clinton har ett internpolitiskt problem. Vita manliga arbetarklassdemokrater ogillar henne, och sådana finns det gott om i Ohio, Pennsylvania, Michigan och Minnesota. Obama vann de delstaterna, och därmed nycklarna till Vita huset. Men Hillary Clinton går inte alls hem i det USA som skildras i filmklassikern The Deer Hunter eller i Springsteens The River. Det gör å andra sidan inte de flesta republikaner heller. Förrän nu. Det är just dessa väljare som utgör bränslet i Trumps kampanjmaskin.”

Ändå trodde jag under valets slutskede inte på det scenario jag själv nedtecknat. När det blev skarpt läge och Trump underpresterade i debatterna började jag tro att Trumps egenhändigt ihopknåpade folkrörelse inte var stark nog:

”Inte kunde Trump vinna Pennsylvania, som röstat på den demokratiska kandidaten i varje val sedan 1992? Nog borde Michigan trots allt ändå vara ett säkert demokratfäste? Och Wisconsin betraktades ju som så trygg Hillary-mark att hon inte ens bemödade sig om att resa dit?”

Men jag hade alltså rätt i början och fel på slutet.

Vad gick fel?

USA:s tillträdande president heter Donald Trump och förtvivlade demokrater frågar sig nu vad som gick så fel. Hur kunde en person som uppför sig så illa, som aldrig innehaft ett offentligt ämbete och ställer ut så uppenbart orealistiska vallöften, besegra en av de mest meriterade presidentkandidaterna i landets historia? Svaret är förmod­ligen: just därför.

När jag förra vintern kuskade runt i New Hampshire och besökte såväl Trumps och Clintons som de flesta andra kandidaters valmöten var kontrasterna enorma.

På den demokratiska sidan var det uppenbart att Clintons kampanj hade professionalismen. Hennes tal satt som en smäck. Bill Clinton hjälpte till, liksom dottern Chelsea. Skådespelarparet Ted Danson och Mary Steenburgen bidrog med stjärnglans. New Hampshires toppdemokrater och även Joe Kennedy III gav politiskt eldunderstöd.

Kampanjarbetare med walkie talkies drog igång talkörer. Det hela var lika rikt på detaljskicklighet som det var fattigt på själ.

Skicklighet mot entusiasm

Bernie Sanders, upprorsmannen som utmanade Clinton från vänster, hade inget av detta.

Han presenterades av någon elevrådsrepresentant på den för dagen besökta skolan. Sen gick han upp och rev av sitt tal, utan vare sig fanfarer eller fyrverkerier, inför en lika ung som hänförd publik.

På den republikanska sidan syntes samma mönster. Jeb Bush och Marco Rubio höll tekniskt perfekta tal inför väluppfostrade åhörare i pastellfärgade pikétröjor. Några hundra besökare här, ytterligare några hundra där. Bush hade med sig sin fortfarande mycket populära mor Barbara, USA:s första dam 1989–1993. Rubio hade sällskap av flera republikanska kongressledamöter på uppåtgående.

Lugnet före stormen

Donald Trumps möten saknade underhållare eller andra prominenta gäster. Han framförde sina tal utan manus. Och hans publik slöt upp i tusental – ibland tiotusental.

Ska man förstå entusiasmen för Trump och Sanders, och trött­heten inför tanken på ytterligare en Clinton eller en Bush, måste man antagligen förstå allt det som skapat oro i den amerikanska vardagen under de gångna femton åren.

USA gick in i 2000-talet med både entusiasm och tillförsikt. Visst bråkades det rejält i Washington, men de båda sidorna klarade i regel av att samarbeta när de ansåg sig få ut något av det. Ekonomin såg förtroendeingivande ut och det kalla kriget var slut. Men detta visade sig vara lugnet före stormen.

Elfte september-attackerna förde tillbaka rädslan i amerikansk politik och finanskrisen slog ut det ekonomiska självförtroendet.

USA på uselt humör

Det USA som i tisdags gick till vallokalerna har nu upplevt femton år av motgångar. I princip hela den ekonomiska återhämtningen under Barack Obama består av nya krediter och pressade pengar. Köpfesten kom snabbt igång igen på Wall Street, men inte på Main Street.

I dag är USA på uruselt humör, och Donald Trump prickade in humöret perfekt. Så icke Hillary Clinton, vars budskap om att USA redan är ”great” och alltså inte behöver bli det igen, framstod som totalt tondövt.

Det finns naturligtvis tusentals omständigheter som var och en har bidragit till valresultatet. Men den viktigaste är nog denna: Det hårda läget bäddade för en hård kandidat. En person som uppför sig illa mot konkurrenter kommer även att göra det mot våra fiender.

En person som aldrig varit politiker kan inte vara ansvarig för våra rådande politiska problem. Och vad gäller de mest orealistiska vallöftena så inser nog de flesta att de inte kommer att genomföras.

Lätt bli hemmablind

Men Trump vågade uttala dem, och det tycks ha haft en terapeutisk effekt på stora väljargrupper. Donald Trump lät sig inte hållas tillbaka av ideologiska principer, och han kompenserade dessutom med attityd.

Vi som lever i politiken blir lätt hemmablinda, fastnar lätt i detaljer. Väljare ser däremot de breda dragen. De såg i Hillary Clinton en person som förklarade och försvarade systemet inför dem, och i Donald Trump en person som kände som dem och var beredd att agera utifrån denna känsla.

Nu visar siffrorna att desillusionerade demokrater valde att stanna hemma medan revanschsugna soffliggare gick iväg och röstade på Trump. Opinions­instituten missade soffliggarna, och därmed det verkliga opinionsläget.

Frågan nu är vilka likheter, om några, som kommer att finnas mellan kandidaten Trump och presidenten Trump. Min förhoppning är att de är ganska få.