Ett skamligt påhopp, Wikström

Cecilia Wikström är emot att tron manifesteras i partinamnet. Uttalandet väcker frågor. På vilket sätt är det rätt att ta liberalismen i sitt parti­namn och samtidigt förvägra andra partier rätten att vara lika tydliga i sina partibeteckningar?

Ett av riksdagens partier har nyligen bytt namn. Folkpartiet kallar sig numera för Liberalerna och när partiledaren Jan Björklund presenterade namnbytet förklarade han det i en debattartikel med orden: ”Vi har inte monopol på liberalism i Sverige och tänker inte heller göra anspråk på det, men det är bara vårt parti som har liberalismen i vårt dna.”

Två andra partier inom borgerligheten hänvisar till liberalismen i sina idéprogram. Centerpartiet gör det tydligast och när det gamla bondeförbundet antog sitt nuvarande idéprogram förklarade partiets förste vice ordförande Anders W Jonsson att Centerpartiet är en del av den stora internationella liberala familjen men har också preciserat vilken form av liberalism det står för.

Mycket riktigt förklaras detta i idéprogrammet. Där står det: ”Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet.”

Nya Moderaterna går inte lika långt men har som det gamla höger­partiet ändå gjort en tydlig markering i sitt idéprogram genom rangordning av ideologierna, liberalism nämns före konservatism.

Båda dessa idéprogram antogs år 2013 och två år senare förklarade Björklund att hans parti skulle byta namn. Det är klart att konkurrensen märks när fler kliver in på den liberala arenan. Björklund var därför rätt hård i sin debattartikel: ”Alla andra svenska partier grundades för att de var emot liberala kärnvärden: mot allmän rösträtt, mot fri företagsamhet, mot ökad jämställdhet eller mot frihandel.” Det är få företrädare för andra partier som skulle skriva under på det.

Ett liberalt påhopp

Med ett sådant tonfall från partiledaren är det inte märkligt att andra tar efter. Cecilia Wikström är både ledamot av Liberalernas partistyrelse och europaparlamentariker. Nyligen sa hon: ”Jag har väldigt svårt för, måste jag säga, de som vill monopolisera kristen tro och till och med har det i sitt partis namnbeteckning.” Sett till riksdagens partier finns det inget annat parti än Kristdemokraterna som Wikström kan ha i åtanke.

Kristdemokraterna skriver i sitt principprogram: ”Kristdemokrati är demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund. Med kristna värden avses de allmänt giltiga värden som inspirerats och förvaltats av den kristna traditionen.” Det nämns inget om tro. Än mindre står det att partiet vill monopolisera kristen tro. Principprogrammet är tydligt med att det finns en skillnad mellan tro och politik. Därav formuleringen: ”Religion är inte politik. Politik är heller inte religion.”

Detta borde även den prästvigda Wikström kunna instämma i. Wikströms uttalande väcker några frågor. På vilket sätt är det rätt att ta liberalismen i sitt parti­namn och samtidigt förvägra andra partier rätten att vara lika tydliga i sina partibeteckningar? Är det fel av Socialdemokraterna att i namnet hänvisa till sin idégrund socialismen? Men något motsvarande påhopp mot socialdemokratin har inte gjorts. Den enda konsekvensen som Wikström uppvisar är hennes återkommande inkonsekvens.

Det är olyckligt att den politiska debatten har fått en hårdare ton. De förtroendevalda är offentliga personer och därtill folkets representanter. Björklund och Wikström företräder tillsammans med tusen­tals andra politiker Sveriges befolkning i demokratiska församlingar. Och det är ett ansvar. Ty makthavares val av vokabulär sätter tonen för det offentliga samtalet.

Felaktigt påstående

Politiker har mycket att vinna på tydlighet men allt att förlora på en urspårad debatt, präglad av osaklighet och påhopp. Och i den senare kategorin hamnar Björklunds flagranta påståenden att alla andra partier varit emot allmän rösträtt, mot fri företagsamhet, mot ökad jämställdhet eller mot frihandel. Kristdemokraterna har inte varit mot något av detta.

Och för den som undrar har KD från begynnelsen talat om jämställda familjer som själva bestämmer över arbets­fördelning och barnomsorgsform. Det anmärkningsvärda är att Liberalerna är emot en valfrihetsreform som vårdnadsbidraget och drivit på för tvångskvotering av föräldraförsäkringen. Inga namnbyten hjälper om politiken ändå går emot den valda ideologin. För när blev det liberalt med statlig detaljstyrning av medborgarna?