Finn en syrisk Chrusjtjov

I vintras sa Rysslands president Vladimir Putin att det inte skulle vara svårt att ordna asyl åt al-Assad i Ryssland. Varför inte ta fasta på detta? Det finns ingen framtid för Syrien med al-Assad kvar vid makten om man vill se en återuppbyggnad och att landets fördrivna folk kan komma tillbaka.

Det är fem år sedan kriget i Syrien bröt ut. Det har fördrivit fler människor än vad som bor i Sverige, förstört livet för många fler och i Damaskus sitter diktatorn kvar vid makten.

När kraven på förändringar hördes för fem år sedan backades de bekymmerslöst upp av flera västländer som länge föraktat al-Assadregimen. I den eufori som rådde under arabiska våren gladdes många i såväl EU som USA vid tanken på att det skulle kunna bli en förändring i Syrien. Snabbt uttalades stöd för grupper som trotsade regimen.

Arabiska gulfstater såg en möjlighet att stärka det egna inflytandet i regionen samtidigt som Iran blev bortmotad. Västländer hoppades på en mer medgörlig motpart i ett land som familjen al-Assad under närmare ett halvt sekel haft makten över. Tre gånger hade Syrien fört krig mot Israel, ockuperat grannlandet Libanon, systematiskt förtryckt sin egen befolkning och inte tvekat att använda dödligt våld mot den. Ett skoningslöst men ideologisk förvirrat styre.

Samtidigt som regimen gav skydd åt nazister efter andra världskriget där Alois Brunner ”djävulens högra hand” var den mest kände, var den allierad med Sovjet­unionen under Kalla kriget och garanterar alltjämt Ryssland en flottbas i Medelhavet.

Flera misslyckanden

Men det blev ingen snabb lösning. Trots att pengar och vapen strömmade in till olika oppositionella grupper. I stället har världen fått bevittna hur världssamfundet varit oförmöget att agera. Hur kemiska vapen har använts. Hur en ny fruktad terrormilis inte bara visat sig vara stridbar utan även så ryktbar att den lockar ungdomar från Europa och nu även länder som Senegal, Niger och Nigeria.

Hur världens enda kvar­varande supermakt gjort sig själv kraftlös har rest frågetecken om huru­vida USA även är viljelöst. Barack Obamas angivna och sedan upphävda röda linje har kritiserats av hans tidigare försvarsminister eftersom agerandet försvagat tilliten till USA och dess president. Kriget i Syrien har under detta halva decennium påverkat fler än vad man först trodde. Hur kan då en väg stakas ut som leder bort från krig och död?

För 60 år sedan samlades det sovjetiska kommunistpartiet till sin tjugonde kongress. För eftervärlden är den mest känd för att Nikita Chrusjtjov på kongressen avklädde Josef Stalin hans kultstatus. Med 20 000 ord förklarade Chrusjtjov att Stalin inte bara hade förrått kommunismens ideal, utan även gått emot Sovjetunionens grundare Vladimir Lenin och bar ansvaret för miljoner människors död.

Även om Chrusjtjov varit en del av den inre kretsen kring Stalin var han den som genomförde ändringar. Allt var verkligen inte bra med Chrusjtjovs styre, men alltjämt är hans tid vid makten ett historiskt bevis för att förändringar kan ske trots att det nya ledarskapet hämtas från den gamla strukturen.

Framtid utan al-Assad

Inför fredsförhandlingarna har de som kräver Bashar al-Assads avgång blivit färre. De militära framgångarna som regimen nått med ryskt och iranskt understöd tycks ha säkrat diktatorn. Men Saudiarabiens utrikesminister har rätt då han kräver att al-Assad går i början av fredsförhandlingarna.

I vintras sa Rysslands president Vladimir Putin att det inte skulle vara svårt att ordna asyl åt al-Assad i Ryssland. Varför inte ta fasta på detta? En framtid för Syrien med al-Assad kvar vid makten finns inte. Inte om man vill se en återuppbyggnad som för landet framåt och kan föra landets fördrivna folk tillbaka. Helst av allt ska diktatorn ställas inför rätta, men om alternativet är att han blir kvar i Damaskus som ett hinder, är det mycket lättare att föreställa sig honom i en förort till Moskva.

Länder som Irak, Libyen och Tunisien visar var för sig att det inte bara är att kasta ut hela den gamla regimen och tro att det går att bygga en ny nation. Övergångs­lösningar behövs, annars är risken överhängande att landet försätts i kaos eller tvingas förlita sig på utländsk makt och kunnande. Likaså är det farligt med en för stark tro på att exilmedborgare som tillbringat årtionden utanför landet ska kunna komma tillbaka och bli erkända ledare för människor vars livsvillkor de inte delat.

Tunisiens president Béji Caïd Essebsi är ett bra exempel på en ledare som i dag garanterar en demokratisk utveckling av sitt land, trots att han åtnjöt förtroendeuppdrag under de tidigare två ledarna. Efter fem års dödande är det värt att pröva om det finns en syrisk Chrusjtjov eller ännu hellre en Essebsi.