Granska biståndet till Kuba

Regeringen väljer att satsa 90 miljoner kronor på att stödja demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet på Kuba. Det är inte möjligt att uppnå genom ett samförståndsavtal med en diktatur.

Svensk socialdemokrati har alltid haft ett intresse för Kuba. När dåvarande statsminister Olof Palme besökte den kommunistiska diktaturen 1975 uttalade sig Palme positivt om landets utveckling och betonade vänskapen mellan länderna.

Kubas dåvarande diktator Fidel Castro förde långa överläggningar med den svenske statsministern som resulterade i en gemensam kommuniké. Palme nöjde sig inte bara med att hylla Kuba, utan framhöll den karibiska ön som en förebild:

”Varken terror, tortyr eller det oupphörliga förtrycket kan slå ned krav på frihet, social rättvisa och nationellt oberoende. Så var det på Kuba i går. Så är det i Vietnam och Portugal i dag. Så blir det i Chile imorgon! Ty förtryckarna bär inom sig fröet till sin egen förstörelse.”

Ett fyraårigt avtal

Palmes ord kom 60 dagar efter att Vietnamkriget nått ett slut och 14 månader efter Nejlikerevolutionen i Portugal som hade störtat den mångåriga högerdiktaturen. Chile var sedan knappt två år tillbaka en militärdiktatur som störtat en demokratiskt vald socialistisk regering.

Den historiska bakgrunden är intressant. Särskilt nu när regeringen valt att satsa 90 miljoner kronor på ett fyra­årigt utvecklingssamarbete med Kuba.

Det finns de som invänder att 90 miljoner på fyra år inte är någon stor summa. Historiskt har Sverige gett större bistånd till landet. Budgetåret 1974-1975 var det svenska biståndet till Kuba 70,2 miljoner kronor. I dagens penningvärde motsvarar det cirka 400 miljoner kronor.

Ska stärka demokratin

Tittar man på vad pengarna används till förklarar regeringen att det aktuella biståndets ”främsta uppgift på Kuba blir att stärka demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet”.

Uppenbarligen har svensk socialdemokrati korrigerat sin uppfattning. Antingen när det gäller synen på frihet eller på Kuba. Det går inte att vidhålla Palmes frihetsbegrepp där Kuba är ett föredöme, och samtidigt satsa miljoner på att ge kubanerna den frihet som enbart kan upplevas i en demokrati där mänskliga rättigheter garanteras.

Men en ännu större fråga är hur detta ska göras. I samförståndsavtalet mellan Sverige och Kuba, som regeringarna alltså ingått, står det nämligen att parterna är överens om att samarbetet ska ske ”i enlighet med den kubanska och den svenska lagstiftningen”. Här blir det problematiskt.

Målet – ett kommunistiskt samhälle

Den kubanska konstitutionens första kapitels femte paragraf klargör att kommunistpartiet som är anhängare till marxismen-leninismen ”är den högsta ledande kraften i samhället och staten, som organiserar och styr de gemensamma ansträngningarna för att uppnå målen i det socialistiska bygget för ett kommunistiskt samhälle.”

Den kubanska grundlagen är lika mycket regimens försvar som den är hindret för att detta biståndsprojekt ska lyckas. Sedan kan den svenska rödgröna regeringen upprepa att Kuba genomgår en öppning gentemot omvärlden och betona att inom ”vissa områden går det att skönja en positiv utveckling på Kuba.”

Betoningen ska dock ligga på ordet vissa.

Bryter mot religionsfrihet

Den amerikanska myndigheten USCIRF listar varje år länder som kräver en noggrann övervakning på grund av arten och omfattningen av brotten mot religionsfriheten, som utförs eller tolereras av regimer.

Kuba är sedan 2004 med på denna lista. Det är först sedan fyra år tillbaka som kubanerna tillåts fira påsk, den största kristna högtiden.

Palmes besök var det första västerländska regerings­besöket till den isolerade ön och en stor svensk dele­gation reste tillsammans med statsministern. En av dem som var med var Pierre Schori som sedan rest på den rödgröna regeringens uppdrag till Kuba som ett led i den svenska kampanjen för att få Sverige invalt i FN:s säkerhetsråd.

Kuba är en anledning till att socialdemokratin behöver tvätta sin byk.