Hallberg: Vad pågår i hans huvud?

Jag satt bara några meter från den man som mer än någon annan släppt anden ur flaskan. Det var nog mest den självsäkra minen som gjorde att jag genast kände igen honom. Jag glömde nästan av att äta.

Han såg pressad ut och drog tungt efter andan när han för ett tag sedan slog sig ned vid sitt lunchbord, strax intill mitt i Bryssel. Nigel Farage, den alltid strikt kostymklädde anföraren för det engelska invandringsfientliga och EU-hatiska partiet Ukip.

En EU-parlamentariker alltsedan 1999, som gjort till sin livsuppgift att förmå England att kapa alla band till EU och dess institutioner. Som många andra hade jag läst om hans hätska uttalanden om Storbritanniens EU-medlemskap. Sett honom på teve med välsmord försäljarmun upprepa sin vision om Brexit, Storbritanniens skilsmässa från EU, och kolportera sina förledande teser om att livet utan ”samlevnaden” med övriga Europa skulle vara så mycket bättre för örikets invånare.

En populistisk anrättning tryfferad med söta lögner, överdrifter och skrönor men utan saltets fakta och som alltid utan ens en antydan till ett politiskt program för livet utanför EU.

Navelskådande isolationism

Det var nog mest den självsäkra minen som gjorde att jag genast kände igen honom. Stiff upper lip, you know! Ett uttryck för orubblig övertygelse om de egna argumentens självklara överlägsenhet och med ett överseende leende för de oförstående. Som hos den som ser sig utvald till en historisk uppgift, kosta vad det kosta vill. Nigel Farage är inte den förste av sitt slag, och fler lär följa.

Här satt jag nu bara några meter från den man som mer än någon annan släppt anden ur flaskan. Jag glömde nästan av att äta, återigen växte frågorna inom mig om vad som pågår i en EU-hatares huvud. Och inte bara i hans utan också i så många andras i den skräniga skaran av populister.

Xenofober och supernationalister som nu gör sig breda runtom i vårt Europa. De som går baklänges in i framtiden, med blicken nostalgiskt fixerad vid det förflutna. Hur tänker de? Eller går de igång på bara känslor? Rädsla för en värld stadd i ständig förändring? Navelskådande isolationism när globaliseringen blir alltmer uppenbar?

Inte bra för välfärden

Det har nog aldrig funnits en sämre tid för oss européer att isolera oss, varje folk i sitt land bakom nya murar och gränsstängsel. Det skulle inte alls vara bra för den gemensamma säkerheten och handeln och därmed inte heller för ekonomin, tillväxten och den sociala välfärd som så många av oss inte vill vara utan.

Och inte heller bra om vi ska kunna lära mer om och av andra levande varelser på vår jord.

Nigel Farage och de många andra Brexitanhängarna har nått sitt stora mål. Med 51,9 procent segrade Lämna EU-sidan i den brittiska folkomröstningen. Och ”det engelska skeppet kan segla ut på frihetens hav” som han nöjt konstaterade.

Vad vet man egentligen?

Kommer man längre än till Shetlandsöarna? Eller är det i själva verket en politisk och ekonomisk ökenvandring man ovetande gett sig ut på? Vad vet man egentligen om de tankar som pågår i huvudet på någon man passerar på gatan eller trängs med på bussen – eller som i mitt fall, i en bordsgrannes huvud?

Kopplar hjärncellerna samman i framsynta och konstruktiva idéer om fredlig samverkan, eller jäser och pyr det av revoltplaner och omstörtande ”riva söndervisioner”? Tankar om att ”enade vi stå” eller trångsynthetens ”var och en får väl klara sig på egen hand”?

Skönast kanske att inte veta och i stället låta maten väl smaka.