Hjort-Attefall: Den nödvändiga stillheten

Sommaren bjuder på tid för att sortera. Att medvetet och omedvetet, bearbeta allt det som ständigt sköljer över oss. Inte minst får vi utrymme för nya vägval.

Det finns en del av mig som ständigt längtar till tillvarons bryggor. Till platser där horisonten är oändlig, tystnaden vilsam och inget annat än de egna tankarna pockar.

Platser där allt det fragmentariska, splittrade, ofärdiga sakta faller på plats. Där jag kan få tid för stillhet, för att falla till ro. Tid för att hitta tillbaka till min egen andning och en balans mellan att ge och ta emot.

En sådan brygga finns vid en insjö i Västerbottens inland. Sned och vind, skadad av den tunga isen som vinter efter vinter trycker på med all sin kraft. Men det finns rymd, tankesikt och avskildhet.

Märkliga drömmar

Jag minns en sommar för ett par år sedan, då vi for norrut direkt efter Almedalsveckan. Tio nätter i rad drömde jag de märkligaste drömmar, där alla intryck och ansikten på nytt dök upp på Visbys gator – men nu i de märkligaste kombinationer, sammanvävda till alldeles nya händelseförlopp. Sedan stillnade det, som om allt sorterats in på sin rätta plats i mitt undermedvetna.

Sommaren bjuder på tiden att sortera. Att medvetet och omedvetet, bearbeta allt det som ständigt sköljer över oss. Att låta det ytliga, kortsiktiga skölja undan.

Att möta det smärtsamma, allt det som inte blev som vi hoppats, och låta läkningen ta sin början. Att bejaka glädjen och tacksamhet över allt det våra liv de facto rymmer. Och inte minst att skapa utrymme för nya vägval, att sakta mejsla fram kraften för ett uppbrott – eller orken att stanna kvar.

Längtan efter avskildhet

Ofta möter jag viss förvåning när jag pratar om min längtan efter stillhet, avskildhet och den egna tiden. Särskilt stora blir ögonen när jag berättar om hur jag regelbundet åker på tysta retreater till den vackra retreatgården Wettershus: ”Du, tyst?!”

Men det är just i den motsägelsfullheten som sanningen bor. Just för att kunna möta andra behöver jag möta mig själv. Just för att orka vara social, utåtriktad, nyfiken och pratglad behöver jag min stillhet.

Krafthämtningen. Tiden med min längtan.

Tid för att lyssna

Inte minst rör sig min längtan på ett andligt plan. Jag tror på en Gud som sträcker sig mot oss, som stilla viskar, leder och bär.

Och på min brygga, eller i den tysta retreaten, får jag tid att lyssna. Vid ett tillfälle formulerade jag min känsla inför avskildheten i några enkla rader:

Retreat

När tiden blivit min broder
och nuet min följeslagare

När tanken stillnat
och blicken vänt sig inåt

Då börjar min reträtt

Inte flykt,
endast tillflykt

Inte bort,
utan till

Stilla vaggad av Honom

som burit,
bar,
bär.