Hoff: Hurra för ett vårtecken!

Just som vi vågat oss ut utan tjockvantar hugger kylan till igen som en hånfull ishacka. Och kyrkoåret sedan, med bebådelsedagen i början av mars. Hade Jesus fötts i år så hade Maria helt klart gått över tiden.

Det är mycket snack om våren nu. Om tecken på dess ankomst och om dess retliga ointresse för att göra just det: ankomma. Just som vi vågat oss ut utan tjockvantar hugger kylan till igen som en hånfull ishacka. Den tidiga påsken i år gör hela våren lite rörig. Skolbarnen har knappt hunnit slira tillbaka från sport­lovet innan de åter har varit lediga för påsk.

Och kyrkoåret sedan, med bebådelsedagen i början av mars! Hade Jesus fötts i år så hade Maria helt klart gått över tiden. Vi tar tåget söderut, för i Skåne känns vindarna alltid lite mildare mot kinden.

På Pågatåget äter vi smörgåsar och betraktar allt roligt som utspelar sig i mötet mellan hundägare, cyklister, nyanlända och gymnasister som reser med tåget. En storögd pojke vågar efter lite uppmuntran klappa en gammal pudel som heter Sofi. En tonårs­tjej talar oavbrutet och väldigt engagerat om olika slags supercoola lastbilar.

Vårens dimma

Vid slutdestinationen vandrar vi upp till Kullens fyr för att njuta av utsikten och kanske få syn på några tumlare som brukar hoppa i vågorna runt fyren. Väl uppe möts vi dock av ett gråtjockt dis, dimman är så tät att man inte ens kan se ned till havet längre. Det känns helt overkligt, för fem minuter sedan strålade solen nere i viken. Lokalborna förklarar att det är vårdimma som dunstar från berget – ett vårtecken alltså! Hurra!

Nere i hamnen spanar vi efter sälar. Ibland ser man dem tydligt, men inte den här gången. Det är lågsäsong i trakten som om somrarna invaderas av turister. Fyndläge på loppisarna således. Vi trycker ned så mycket det går i resväskan – två akvareller och ett vackert överkast, bland annat – men några saker får oundvikligen stanna på svärföräldrarnas loft till i sommar.

Tillbaka i Stockholm verkar våren ändå ha ryckt en vecka närmre. Cykeln rullar tyst över nysopade broar, skymningen har blivit längre och fåglarna kvittrar allt tidigare om morgnarna. Jag cyklar över Tegelbacken och tänker på en tjugo meter lång gatstump i Höganäs som slutar i ett intet av ängsmark. På var sida om gatan ligger ett litet hus. Allt ser lite lagom charmigt och tufsigt ut, och någon måste ha haft humor när gatan skulle namnges: Regeringsgatan.