Hoff: Nu släpper jag bomben

Nu har det gått några veckor sedan någon vuxen senast rasade sådär extra harmset över barnkulturens förfall, så låt mig släppa denna potentiella brandbomb: barnvisorna.

Barnkulturdebatten blossar upp i små aggressiva puffar med ojämna mellanrum. Det sker vanligtvis på förekommen anledning.

Någon vuxen har bläddrat i ett seriealbum eller barnbok, hittat en teckning som speglar en gammalmodig stereotyp och kräver omedelbar censur. Någon annan vuxen upplever plötsligt mycket starkt att livet mer eller mindre mister sin mening om teckningarna ändras till nästa utgåva.

Nu har det gått några veckor sedan någon vuxen senast rasade sådär extra harmset över barnkulturens förfall, så låt oss nu tala om barnvisorna.

Barnen indoktrineras

Det är hög tid för någon att rasa – åtminstone en smula – över de eländiga barnvisorna, som på det slugaste vis verkar skrivna enkom för att vagga våra barn till en allt annat än borgerlig livssyn.

Bevismaterial A: Sjörövarfabbe. ”Sjörövaryrket passar bra, det är bara att röva och ta! Och det, sa Fabbe, gillar jag, tjohej­hadelittan­lej”. Våra intet ont anande barn trallar på en käck melodi, men blir samtidigt indoktrinerade i en roffarmentalitet utan dess like.

Sjörövarfabbe är som hämtad från de avskräckande exemplen i Kristdemokraternas reklamfilm från valkampanjen 2010.

Arbetslinjen i gungning

Bevismaterial B: Klas Klättermus. ”Det är så skönt att leva när man får roa sig. Men arbeta och sträva, det roar inte mig, faderullan­lej”. Ett sällsynt utstuderat försök att underminera arbetslinjen! Klas Klättermus vill ha friår, så även snart våra barn.

Och slutligen, bevismaterial C: Folk och rövare i Kamomilla stad. ”Aldrig någon avgift vi för spårvagnsresan tar, men alla passagerare de får en kaka var, för spårvagnsförarn Enoksson han är en vänlig man, som gärna vill att alla är som han” sjunger de glada resenärerna i Spårvagnsvisan.

Inte nog med att Kamomilla är en helt bilfri stad, kollektivtrafiken är tydligen också avgiftsfri. Och alla får kakor. En vänsterpartistisk önskedröm, helt enkelt.

Hög skatt i Kamomilla?

Huruvida spårvagnen är tapetserad med intäktsbringande reklam förtäljer inte historien, men på bilderna ser det inte så ut.

Själv skulle jag vilja ställa ett par frågor om skattetrycket i Kamomilla. Så där, kära medborgare – detta var väl nog med underlag för åtminstone en indignerad insändare till försvar för främjandet av dygder och flit i barnkulturen?

Varsågoda, rasa på! Ni kan tacka mig senare.