Hoff: Språket är nyckeln

För att helt och fullt bemästra svenskan som andraspråk krävs nog ett extraordinärt språksinne.

De flesta av oss nickar instämmande när vi hör någon säga att språket är nyckeln in i samhället för den som nyligen anlänt till Sverige. Bestämd form, singular: Nyckeln. Den som ska öppna alla dörrar. Språket är viktigt. Men också rätt knepigt.

”Svenska rumsadverb har ett egenartat och formrikt system, som avviker från substantivens och pronominas; men det är oklart i vilken mån de olika formerna bör karakteriseras som kasus”, får den lära sig som försöker läsa sig till svenskkunskaper på nätet.

Tack, då vet vi. Bättre gå på känsla. Varje språk har sin doft, sin färg. Svenskan är ett mysterium, ett språk att treva sig fram i.

Fler än en betydelse

Många svenska ord har fler än en betydelse, ofta vitt skilda. Tag ordet gift som exempel, det är som gjort för missförstånd. Och för att kunna gissa sig till rätt motsatsord behöver man ha riktig tur, det finns nämligen en uppsjö möjliga varianter med negerande prefix. Ska det vara ogift, avgift, motgift, eller kanske rent av bortgift?

Konstruktionen av motsatsord är förresten överhuvud taget inte logisk i svenskan. Visst borde bortgift och hemgift vara varandras motsatser, men icke sa Nicke.

Övergiven och undergiven hör inte heller ihop, trots att man kan tro det. Rolig och orolig är inte motsatsord (där är norskan mer logisk), inte heller invecklad och utvecklad, eller en hel massa andra ord som enligt all språklig logik borde vara det.

Andra betydelser

Så finns det en rad tvetydiga uttryck som infödda svenskar använder utan att reflektera närmare över hur de faktiskt låter. Någon har kanske till exempel aldrig hört på maken, men det är inte detsamma, åtminstone inte nödvändigtvis, som att aldrig ha lyssnat på sin make.

Och att något gick hem har en helt annan, och bildlig, betydelse än det krassa konstaterandet att någon faktiskt reste sig och gick hem.

Kanske stämmer det att språket är huvudnyckeln på knippan som leder in i samhällsgemenskapen, men för att helt och fullt bemästra svenskan som andraspråk krävs nog ett extraordinärt språksinne, i klass med Kallifatides eller Vreeswijk. Tur att inte alla måste bli poeter.