Ingerö: För stort för att lyckas

Med allt fler medlemsstater och ökande befogenheter blir EU allt mer svårbegriplig. Och väljare har i alla tider ogillat det obegripliga. EU måste bli mycket starkare för att kunna leverera.

”Ett EU som försöker göra för mycket kommer till sist att leverera för lite. Ett EU som inte respekterar medlemsstaters politiska vägval kommer att förlora respekt bland medlemsstaternas medborgare. Och ett EU som krackelerar kommer inte att nå de mål som unionen bildades för att förverkliga.”

De orden skrev Göran Hägglund på Svenska Dagbladets debattsida den 25 oktober 2013. Mindre än tre år senare har Storbritannien röstat för att lämna unionen, och fler länder kan komma att göra dem sällskap.

Mycket har sagts om den brittiska valrörelsen och hur landets ledande politiker hanterade den. Den som fastnar i sådana fördömanden missar dock de rörelser som nu fortplantas genom hela västvärlden och som kan få mycket farliga följder. Brexit-valet måste bli startpunkten för något mer konstruktivt.

”EU har misslyckats”

Någon vecka efter folkomröstningen stod jag och lyssnade till Jan Björklund i Almedalen. Liberal-ledarens analys var glasklar: EU har misslyckats eftersom unionen inte fullt ut kunnat leverera, exempelvis genom att förebygga 2008 års finanskris.

EU måste därför bli mycket starkare. Då kommer unionen att kunna leverera, och då kommer dess legitimitet att växa.

Samarbete är nödvändigt och alla måste kompromissa, fastslog den partiledare som lämnat två viktiga blocköverskridande förhandlingar (försvar och energi) under mandatperioden.

Min analys är den motsatta. Låt oss istället för att inspektera taket börja på markplan.

Kunskap saknas

Vad vet väljare egentligen om EU? Hur många kan redogöra för rollfördelningen mellan rådet, kommissionen och parlamentet, eller för vilka som sitter där?

Hur många vet skillnaden mellan ett direktiv och en förordning, eller ens att de finns och vilka nationella beslut de påverkar? 

Jag vågar påstå att dessa kunskaper enbart finns hos den mest insatta procenten väljare. För de allra flesta är unionen diffus och abstrakt.

Höga politiker beklagar sig ständigt över att debatten fastnar i symbolfrågor om gurkor och vargjakt, men vad skulle den annars handla om?

Avstånd till medborgaren

Folk har i alla tider föredragit det jordnära och vardagliga framför överhetens vackra visioner. ”All politics is local”, som den legendariske amerikanska talmannen Tip O’Neill ständigt påpekade. Och det blir förstås inte bättre av att den mediala bevakningen av Bryssel, Strasbourg och Frankfurt för det mesta lyser med sin frånvaro.

Min slutsats är att det som nu sker beror på politisk gravitation. Med allt fler medlemsstater och med allt större befogenheter blir unionen alltmer svårbegriplig, och väljare har i alla tider ogillat det obegripliga.

Om finanskrisens banker var ”Too big to fail” så har EU blivit ”Too big to prevail”. Ska EU tryggas för framtiden måste dess ledare ta till sig vidden av den klyfta som byggts mellan dem och deras väljare. Alternativet är fragmentering. Och ett EU som försöker göra för mycket kommer till sist att leverera för lite.