Ingerö: Gammal unken diskriminering

I åtminstone tjugo år har representation utifrån olika yttre attribut väglett partiernas valberedningar när riksdagslistor eller parti­styrelser har klubbats. Det har skadat inte bara partiernas kompetens, utan även den verkliga mångfald som hade kunnat uppnås.

På en punkt har blåa och röda politiker och tjänstemän i Sveriges politiska landskap länge kunnat enas. Frustrationen över Miljöpartiets förmåga att undslippa medial granskning har funnits länge.

När nu kranarna har öppnats är det ett djupt och hett stålbad som fylls på. Och eftersom Miljöpartiet saknar andra partiers erfarenhet ifråga om medial granskning så kämpar det nu för att hålla näsan över vattnet.

Men låt oss för ett ögonblick ignorera eventuell skadeglädje och i stället fundera över ingredienserna i denna gröna soppa. Tjugohundratalets samhällsdebatt har i hög grad kretsat kring så kallad identitetspolitik, alltså politiska ställningstaganden kopplade till sociala indelningar så som kön, ålder, hudfärg och religiös tillhörighet.

Kaplan väckte tidigt frågor

Istället för ”som liberal tycker jag…” eller ”vi inom vänstern vill…” heter det allt oftare ”som muslimsk kvinna anser jag att…”. Och inget annat riksdagsparti har omfamnat denna trend med större entusiasm än Miljöpartiet.

Mehmet Kaplans agerande hade länge väckt frågor. En av de första intervjuer han gav som bostadsminister var till den turkiska tidningen Star Gazette, och handlade inte om bostadspolitik. I stället slog Kaplan fast att ungdomar som söker sig till IS gör det på grund av europeisk islamofobi, och att Jerusalem bör bli det ”befriade” Palestinas huvudstad.

Det var ett flagrant brott mot de oskrivna regler som säger att fackministrar ska hålla sig till sina ansvarsområden. Men från Kaplans synvinkel var agerandet logiskt. Han var ju inte bara bostadsminister utan även en hög representant för det muslimska civilsamhället.

Mp är inte ensamma

Detta var för övrigt även hans förklaring när hans kontakter med diverse extrema organisationer började uppmärksammas. Hans etniska och religiösa grupptillhörighet visade sig trumfa hans partis sakpolitiska åsikter. Det är detta som är identitetspolitik, och det var detta som blev hans fall.

Miljöpartiet måste givetvis själva börja fundera över hur de ser på frågor om grupp­rättigheter och vilka organisationer man vill liera sig med. Men det är även ett bra tillfälle för övriga partier att göra detsamma. För miljöpartisterna må ha vandrat längre än andra på identitetspolitikens stig. Men de har sannerligen inte vandrat ensamma.

I åtminstone tjugo år har representation utifrån kön, ålder, härkomst och andra yttre attribut väglett partiernas valberedningar närhelst riksdagslistor eller parti­styrelser har klubbats. Det har skadat inte bara partiernas kompetens, utan även den verkliga mångfald som hade kunnat uppnås.

Unken diskriminering

En vän till mig erbjöds för tiotalet år sedan en plats på ett borgerligt partis riksdagslista med orden ”du är ett Kinder­ägg”: tre överraskningar i ett paket: hon var kvinna, ung och invandrad, vilket fick henne att för alltid lämna partipolitiken.

Alla partier, särskilt Kristdemokraterna med dess betoning av den enskildes människovärde, borde nu inse att identitets­politiken bara är en välmenande spegelbild av gammal unken diskriminering. Om Kaplanaffären kan lära oss detta så har den ändå varit till någon nytta.