Jag sörjer ett ungdomsförbund

Jag har aldrig tidigare upplevt mig stå så långt från KDU:s politiska framtoning som nu. Det är med sorg jag upplever att KDU under senare år taktfast marscherat i en så entydig högerriktning att man numera ofta kan uppfattas som ensamma på den bortre flanken.

Först vill jag tacka för inbjudan till firandet av Kristdemokratiska ungdomsförbundets 50-årsjubiléum som gick av stapeln i maj. 50 år är en imponerande tid och det är en hisnande resa förbundet har gjort, politiskt och verksamhetsmässigt.

Jag minns med glädje och stolthet de år jag tillbringade väsentliga delar av min vakna tid åt ett spännande och progressivt ungdomsförbund som tog som sin uppgift att utmana mediamotstånd och förutfattade meningar.

De vägar vi valde var väsensskilda från dagens arbetsformer, men tämligen effektiva för att placera viktiga samhällsfrågor i det mediala rampljuset. KDU var nog det ungdomsförbund som mest genomtänkt omvandlade politiska sakfrågor till bilder, aktioner och dramer som medier och allmänhet hade svårt att inte reagera på.

Påverkade politiken

Sorgemässor för alkoholens offer på torg runt om i landet, omtumlande ”forskarkontroller” där bara perfekta människor släpptes genom mallen. En aktion tillsammans med handikapporganisationer, kärnkraftskritiska ballongutsläpp från Barsebäck, galen gatuteater till stöd för ”den (för)löjliga(de) familjen” och politisk cirkus med ett par tusen åskådare på Sergels torg var några av de otaliga kampanjer som i flera fall påverkade händelseförloppet i politiken.

Ett exempel på det sistnämnda var när vi i samband med en stor socialdemokratisk kongress avslöjade arbetarrörelsens tryckeri som den viktigaste producenten av dåtidens grövsta våldspornografi.

Med egentillverkad tryckpress, splattersmink och nakna ”Buttericksbröst” fick vi kongressdeltagarna svarslösa och kort efteråt stängde man ner verksamheten i Sjuhäradsbygden, som resultat av vår kampanj.

”Det smärtar mig”

Det politiska landskapet har naturligtvis genomgått en ständig förändring sedan dess, men under de flesta av de 50 åren har man tryggt kunnat räkna med Kristdemokratiska ungdomsförbundet som en solidarisk kraft både nationellt och internationellt.

Människovärdesfrågorna har länge utgått från den lilla människans perspektiv och den gravt begränsande höger-vänsteranalysen har förklarats otillräcklig.

Det är med sorg jag upplever att KDU under senare år taktfast marscherat i en så entydig högerriktning att man numera ofta kan uppfattas som ensamma på den bortre flanken.

Varumärket förstärks

Det smärtar mig än mer när jag förstår att just den positionen verkar vara önskvärd hos den tongivande KDU-ledningen. Varje gång förbundet framträder i debatter eller mediautspel, förstärks detta varumärke oavsett om det handlar om migrationsfrågor eller kramande av republikanska presidentkandidater.

Jag har aldrig tidigare upplevt mig stå så långt från KDU:s politiska framtoning som nu och det gör att jag känner mig övertygad om att både förbundsfesten och jag blir trevligast var för sig.

Därför tackade jag med detta brev nej till inbjudan. Mina varma hälsningar till alla ”gamla förbundskollegor” och vänner från min aktiva tid med hopp om att det trots det sagda blev en härlig festkväll.