Lär av Camerons misstag

Den brittiske premiärministern David Cameron är nog inte lika säker i dag som han var inför parlamentsvalet år 2015. Då lovade den konservative politikern att om han vann valet skulle folket få rösta om Storbritanniens framtid i EU. Det säkrade hans seger då, men Cameron har inte nästa veckas folkomröstning under kontroll.

Trots sin tidigare öppna flirt med de krafter som vill lämna den europeiska unionen, kampanjar Cameron nu för att Storbritannien ska förbli ett EU-land.

Om, och det är inte omöjligt, britterna skulle rösta för ett utträde går Cameron till historien som en större förlorare än om han hade förlorat ett parlamentsval. Men han har bäddat för denna situation.

Anpassade sig

När han såg det högerpopulistiska och EU-kritiska partiet Ukips framgångar i det senaste europaparlamentsvalet anpassade sig Cameron på flera plan.

Dels genom att plocka upp Danskt folkeparti i sin partigrupp i Europaparlamentet vilket fick till följd att Sverigedemokraterna välkomnades i den grupp som danskarna lämnade, dels genom att skärpa sin egen EU-skeptiska hållning som resulterade i utspelet om att folkomrösta om EU-medlemskapet.

Camerons konservativa parti hade fram till europa­parlamentsvalet år 2009 under tio år varit en del av den kristdemokratiska gruppen EPP. Jämför man tyska Angela Merkel med danska Pia Kjærsgaard så märks skillnaden mot det politiska umgänge Cameron fick med bytet.

Valde bort Angela Merkel

Medan Merkel satsat sitt politiska kapital på att hålla samman Europa och ta ansvar för människor på flykt, har Kjærsgaard hetsat mot muslimer och flyktingar och använt sin status inom det området för att hjälpa Sverigede­mokraterna att ta sig in i riksdagen.

Det hjälper Cameron föga att vara efterklok. Men alla andra politiker i Europa gör klokast i att noga studera det brittiska dramat och påminna sig om den oskrivna men lika ofrånkomliga lagen: Som man ropar får man svar.

Det går inte att skuldbelägga Bryssel för alla tänkbara problem och sedan häpna över en folkopinion som blir mer EU-skeptisk. Den sortens retorik resulterar i en allt starkare missnöjespolitik.

Väljer vara neutral

Och än så länge har de etablerade partierna haft svårt att hantera den kraften. Cameron klarar inte längre av att hantera det egna partiet. Trots att han är dess ledare har han inte fått med sig partiet på sin linje.

Partiet är delat inför omröstningen och har därför valt att vara neutralt. Fem av Camerons parti­vänner och tillika ministrar går öppet emot sin regeringschef när de kampanjar för ett utträde.

Men det kanske mest besvärande är att Cameron har Londons tidigare konservative borgmästare Boris Johnson emot sig, en av landets mest populära politiker.

Skyller på folket

De två männen är gamla rivaler och Johnson har inte dolt att han gärna vill bli premiärminister. Även om Cameron vinner omröstningen och Storbritannien blir kvar i EU dör frågan knappast därefter.

Valresultatet kommer inte bara att prägla den brittiska inrikespolitiken. Tanken på folkomröstningar kommer att dyka upp i övriga EU-länder. Antingen som krav från olika opinionsgrupper eller som förslag från politiker som söker en genväg till seger eller en utväg ur ett besvärligt politiskt problem.

Det passar makthavare som inte vill stå för sina beslut. De ser en chans att skylla på folket och samtidigt vinna folkets respekt för att ha lyssnat till opinionen. Cameron försökte surfa på vågen av missnöje men har förlorat fotfästet. Om han försvinner med vågen återstår att se.