Medmänskligheten utelämnas

Den svenska folkrörelsehistorien är fantastisk. Den rödgröna regeringen är dock oförmögen att se civilsamhället som en kraft och en medhjälpare. Det är tragiskt.

Historierevisionism. Detta ord med sin dåliga klang har länge varit begränsat till det arbete som ljusskygga krafter hänger sig åt i en strävan att förminska, förändra eller förneka den vedertagna historieskrivningen.

Tyvärr har Sveriges rödgröna regering på kort tid visat sig vara förmögen till just historierevisionistiskt agerande.

Första tillfället var vid omröstningen i FN-organet Unescos styrelse då Sverige röstade för en resolution som inte bara förminskar och osynliggör judars och kristnas band till Tempelberget och Klagomuren i Jerusalem, genom att man frånskrivit Israels rätt till de heliga platserna utan även beskrev judiska gravar som falska.

Endast delvis riktigt

Det senaste exemplet kom förra veckan då utrikesminister Margot Wallström talade inför de afrikanska ländernas ambassadörer och diplomatiska sändebud i Sverige. Trots det geografiska avståndet sträcker sig relationen mellan vårt land  och Afrika långt tillbaka i tiden.

I sitt anförande talade hon om hur det svenska biståndet gått från att vara ett stöd i strävan efter självständighet till att i dag vara inriktat på frågor som kvinnors rättigheter.

Men detta är bara delvis sant.

Sida har annan uppfattning

En annan version ges av den statliga myndigheten Sida som har till uppgift att genomföra Sveriges politik för global utveckling.

När Sida skildrar den svenska biståndshistorien skriver man: ”De första svenska ’biståndsarbetarna’ var mission­ärer från Evangeliska fosterlandsstiftelsen som i mitten av 1800-talet var utsända till Abessinien, nuvarande Etiopien. Deras uppgift var att sprida Guds ord. Men de startade också skolor och byggde sjukstugor.”

Detta råkar vara för precis 150 år sedan. Av de tre svenska män som efter en sex månader lång resa kom till Massawa 15 mars 1866, dog två inom loppet av ett år.

Drevs helt ideellt

I Evangeliska fosterlandsstiftelsens, EFS, tidning Bud­bäraren berättas det att trots nederlag, vånda, kamp och fler gravar, stod människor märkligt nog på kö i Sverige för att få bli missionärer med livet som insats.

Dessa svenska missionärer lämnade Sverige utan någon statlig uppbackning och bars helt av ideella krafter. Det är först nästan 100 år senare som det statliga verket Nämnden för internationellt bistånd, NIB, bildas år 1962.

Fram till dess hade folkrörelseorganisationer organiserat biståndet. Samma år som NIB bildades kom den första regeringspropositionen om statligt utvecklings­bistånd.

Stöttade trots misär

Den svenska folkrörelsehistorien är fantastisk. Berättelsen om EFS bekräftar åter att det kännetecknande draget för en folkrörelse är idéburna människor.

För att förstå storheten i att svenskar på den tiden samlade in pengar för att hjälpa främmande människor långt borta, behöver vi påminnas om att Sverige på 1860-talet var drabbat av svält och att emigrationen till Amerika kulminerade.

En situation som inte är helt olik dagens afrikanska, med tanke på hungersnöden i Etiopien eller migrationsvågen som sveper över flera afrikanska stater som en följd av fattigdom och förtryck.

Blundar för civilsamhället

En korrekt återgivning borde därför vara på sin plats. En sådan kunde rentav ha skapat starkare band och gett hopp om förbättring.

Denna aspekt går nu förlorad i den socialistiska tankevärlden där staten är allt. Därför tänker Margot Wallström inte längre tillbaka än till det statligt organiserade biståndet. Även när regeringens egen expertmyndighet skriver att det svenska biståndet började med frivilliga missionsinsatser.

Den rödgröna regeringen är oförmögen att se civilsamhället som en kraft och en medhjälpare. Det är tragiskt.

Ogillar det medmänskliga

Det går inte att tolka på något annat sätt när avskaffandet av gåvoavdraget togs bort med motiveringen att gåvor från privatpersoner minskar den ideella verksamhetens behov av samhälleligt stöd och ökar beroendet av enskilda personers förmåga och vilja att bidra.

Med dessa rader ur regeringens budgettext blir det tydligt och Wallströms anförande därmed var logiskt.

Om medmänskligheten inte ses som ett utmärkande drag i den rödgröna människosynen hör den inte heller hemma i dess historieskrivning.