Ortodoxa judar – inne men ändå utanför

Relationen mellan ultraortodoxa judar och staten Israel är speciell. Först motsatte de sig återupprättandet av den judiska staten. Sedan fick de en religiös minimistandard införd, vilket gjorde att de nationalreligiösa fick en regering fälld för att ha brutit mot sabbaten.

Strax efter lunchtid fredagen 10 december 1976 samlades hela Israels regering på en militär flygbas för att välkomna den första leveransen av USA-tillverkade F-15-plan till Israel. Ett oväder över Medelhavet försenade emellertid de avancerade stridsflygplanens ankomst med flera timmar och när de till slut landade hade solen redan gått ner.

De tre ministrarna tillhörande det nationalreligiösa partiet NRP hade avvikit sent på eftermiddagen för att hinna hem i tid till sabbatens inträde vid solnedgången, men resten av regeringen stannade kvar och höll välkomstceremonin som planerat. Händelsen markerade den första (och hittills enda) gången i staten Israels historia som en officiell statlig ceremoni hölls på en sabbat.

Bröt mot officiell helgdag

Detta stod i klar strid med status quo-avtalet som ingicks redan sommaren 1947 mellan religiösa och sekulära judiska partier för att reglera religionens roll i den blivande staten och som bland annat stipulerade att sabbaten skulle vara officiell helgdag. När Knesset – Israels parlament – sammanträdde tre dagar efter den ödesdigra välkomstceremonin på militärflygbasen bad därför premiärminister Yitzhak Rabin om ursäkt å regeringens vägnar.

Det ultraortodoxa partiet Agudat Yisrael begärde ändå en misstroendeomröstning, som regeringen sedan förlorande efter att NRP:s ledamöter valde att lägga ner sina röster (trots att partiet ingick i koalitionsregeringen).

En vecka senare utlyste Yitzhak Rabin nyval. I Israel kan alltså en regering som bryter mot sabbaten förlora en majoritet av de folkvaldas förtroende, trots att en klar majoritet av befolkningen betraktar sig som sekulär.

Givetvis hade Agudat Yisrael inte lyckats med denna bedrift utan stöd från övriga oppositionspartier, men händelsen ger ändå en fingervisning om det starka inflytandet som den judiska ultraortodoxin har i israelisk politik.

Felaktig benämning

Beteckningen ”ultraortodox” är egentligen missvisande, dels för att termen utgår från en kristen förståelse av religion, men framför allt för att ingen judisk gruppering själv benämner sig så.

“Ortoprax” vore en mer korrekt term, eftersom det är religiösa handlingar (praxis) som kännetecknar denna del av judenheten, inte religiös tro (doxa). I Israel kallar de sig allmänt för charedim (”de som darrar /i gudsfruktan/ ” på hebreiska.)

Fram till 1700-talet framlevde i princip alla judar sina liv enligt den rabbinska judendomens föreskrifter, det vill säga den religiösa tradition som började formuleras i slutet av det andra templets tid och som sedermera kodifierades i Talmud.

Påtvingat utanförskap

Det som i dag kallas för ultra­ortodoxi är i princip fortsättningen av denna traditionella judendom, men emedan judar i Europa fram till 1700-talet och på vissa håll ända fram till 1900-talet levde i ett påtvingat utanförskap, lever dagens ultraortodoxa judar i ett självvalt utanförskap. Samtidigt som ultraortodoxin präglas av stränga religiösa traditioner kan den alltså också betraktas som en sorts modern judisk motkultur, sprungen ur ett ideologiskt motstånd mot varje försök att få till stånd en förändring av det judiska folkets politiska verklighet.

Maktlösheten och utanförskapet uppfattades som gudagivna och att ifrågasätta detta betraktades därför som att en form av gudsuppror. Denna självvalda politiska passivitet formulerades redan under det första århundradet efter det andra templets förstörelse år 70 e. Kr.

Enligt den traditionella judiska tolkningen av Höga Visan betraktades exempelvis den trefaldiga upprepningen av uttrycket “jag besvär er, Jerusalems döttrar /…/ stör inte kärleken, väck den inte, förrän den själv vill” (2:7, 3:5, 8:4) som ett kontrakt i vilket det judiska folket förelade sig att inte återvända en masse till landet Israel och inte heller att göra uppror mot de folk som man nu var underkastade, i utbyte mot att dessa folk lovade att inte i övermåttan kuva judarna.

Mot sionismen

Det kollektiva minnet av de massiva nederlag som åtföljde varje messiansk rörelse (det vill säga försök att förverkliga judiskt självbestämmande i landet Israel) från Bar Kochba på 130-talet till Shabbetai Tzvi på mitten av 1600-talet bidrog starkt till att befästa detta politiska förhållningssätt. Förutom den strikt traditionella livsstilen kännetecknas därför ultraortodoxin i stor utsträckning av en livsåskådning som försöker desarmera den messianska impulsen för att möjliggöra judisk fortlevnad.

Medan sionismen i slutet av 1800-talet började hävda att judiskt självbestämmande var det enda sättet att garantera det judiska folkets fortlevnad hävdade alltså det ultraortodoxa ledarskapet att judiskt självbestämmande i själva verket var betydligt farligare än att leva i den ofta judefientliga förskingringen.

Agudat Yisrael bildades redan år 1912 i det som i dag är Katowice, Polen. Partiets syfte var att motarbeta sionismens snabba spridning bland Östeuropas judar, då partiet i linje med den traditionella judiska trosuppfattningen menade att ett återupprättande av judiskt självbestämmande i landet Israel bara fick ske genom ett gudomligt ingripande.

I takt med att antisemitismen i Europa ökade dramatiskt under mellankrigstiden mildrade dock Agudat Yisrael sin antisionistiska hållning och började samarbeta med Hasochnut Hayehudit L’eretz Yisrael, den sionistiska paraply­organisationen som representerade den snabbt växande judiska befolkningen i det brittiskt styrda Palestina­mandatet.

I juni 1947 nådde partiet en formell uppgörelse med David Ben-Gurion (som sedermera blev Israels första premiärminister), enligt vilken partiet utlovade en enad judisk hållning gentemot FN i utbyte mot att sabbaten skulle göras till en officiell vilodag i den blivande staten, att köken i alla statliga institutioner skulle iaktta judiska dietlagar (kosher), förbud mot civiläktenskap, samt autonomi i utformningen av läroplanen i statligt finansierade religiösa skolor.

Om judar nu ändå skulle bilda en stat ville alltså Agudat Yisrael säkerställa en sorts religiös minimistandard i denna stat. Samtidigt insåg man att sionismen medförde en religiös utmaning utan att själv egentligen vara medveten om det. Eftersom sionismen är en sekulär politisk ideologi knyter den inte uttryckligen en religiös betydelse till staten Israel, men man betraktar ändå staten som intimt knuten till det bibliska Israel.

Hopp om att få återvända

Detta kommer exempelvis till uttryck i Israels national­sång Hatikvah, som handlar om det judiska folkets 2000-åriga hopp om att få återvända till “Sions land och Jerusalem”. Staten Israel kallas således ofta för ”det tredje judiska samväldet”, vilket anknyter till de två samvälden som var samtida med det första respektive andra templet.

Symboliskt har israeliska beslutsfattare i vissa fall till och med refererat till Staten Israel som ”det tredje templet”, men oavsett om staten uttryckligen tillskrivs en religiös betydelse eller ej utgör den per definition en religiös utmaning eftersom den judiska historien från ett judiskt perspektiv kan sägas bli religiöst betydelsefull i samma utsträckning som det judiska folket agerar kollektivt som en självständig politisk aktör.

När sionismen uppstod i slutet av 1800-talet och konkret uttryckes i form av judisk bosättning var det första gången sedan 135 e. Kr. som judar engagerade sig politiskt och kollektivt i landet Israel som just judar. Den religiösa utmaningen låg alltså i detta enkla och konkreta faktum.

Istället för att anta denna utmaning valde det ultraortodoxa ledarskapet att tolka den politiska verkligheten i Israel som en sorts intern judisk exil. Staten Israel betraktades inte som en judisk stat, utan som en stat med judar, vilket gjorde att man förhöll sig till denna stat ungefär på samma sätt som man tidigare hade förhållit sig till exempelvis Tsarryssland.

Konflikt med majoritetssamhället

Ultraortodoxins politiska engagemang begränsades därför tidigt till att främst säkerställa statens religiösa minimistandard och den ultraortodoxa befolkningens ekonomiska och sociala intressen. Detta innebar ofta att man hamnade i konflikt med det sekulära majoritetssamhället, vars frihet ofta har kommit att begränsas påtagligt av det ultraortodoxa inflytandet, i synnerhet då den ultraortodoxa befolkningsgruppen snabbt växte från några få tusen år 1948 till närmare en miljon i dag.

All kollektivtrafik i Israel är exempelvis förbjuden på sabbaten och mataffärer som inte håller stängt på vilodagen bestraffas med dryga böter. Förbudet mot civiläktenskap innebär att hundratusentals israeliska medborgare vars fäder är judar och mödrar ickejudar, inte har laglig rätt att gifta sig, då det statliga chefsrabbinatet inte betraktar dem som judar.

Den kanske starkaste konfliktpunkten rör militärtjänsten, som ultraortodoxa judar fram tills helt nyligen systematiskt var undantagna från. Även om detta sakta håller på att förändras är det fortfarande bara en liten minoritet av varje ultraortodox årskull som rycker in i armén.

Även om ultraortodoxin vägrar att tillskriva staten Israel någon religiös betydelse erkänner man i en slutlig analys att även statens sekulära medborgare är judar. Detta märks i synnerhet när frekvensen av terroristattacker ökar, och ännu mer när det råder krigstillstånd, då man sluter leden och inte gör åtskillnad mellan judar av olika politiska och religiösa färger.

Tolkar utifrån religiöst perspektiv

När Israel är under attack uppfattas detta nämligen inte främst som en attack mot den sekulära staten, utan som en attack mot den judiska närvaron i landet Israel. Även om den moderna statsbildningen inte tillerkänns en religiös betydelse tvekar man alltså inte att se statens diplomatiska och militära konflikter ur ett religiöst perspektiv och identifiera statens fiender med det bibliska Israels fiender.

Här är det ironiskt nog sionismen som istället tar spjärn: man må knyta sin egen identitet till Bibeln, men man väljer aktivt att inte knyta sina fienders identitet till det bibliska Israels fiender. En sådan identifikation skulle nämligen omöjliggöra varje form av politisk kompromiss, eftersom det bibliska Israel uppmanades att utrota sina fiender och inte sluta förbund med dem (5 Mos 7:2).