Wilhelmson: Oskyldiga döms fortfarande

För tio år sedan kom Justitiekanslerns rapport ”Felaktigt dömda”, där elva dömda fått resning och friats. Rapporten visar förutom på brister i rättssystemet på ett påtagligt ointresse från rättssamhällets aktörer för medborgares rättssäkerhet och lidande.

Sverige liksom i andra länder, händer det att oskyldiga människor döms. Ibland till och med till livstids fängelse. Men till skillnad från till exempel Norge och Danmark är det svårt, närapå omöjligt, att få sin sak prövad på nytt om domen vunnit laga kraft. Huvudregeln är att Högsta domstolen ger prövningstillstånd i fall som kan vara prejudicerande. I praktiken blir hovrätten i de flesta fall sista instans.

I Sverige värnas orubblighetsprincipen som innebär att inblandade i målet ska kunna sätta punkt och gå vidare, i trygg förvissning om att målet inte ska kunna rivas upp igen. Men ibland kräver anständigheten att så sker.

Med mediernas hjälp

I några uppmärksammade fall har resning beviljats och den dömde friats. Det hade inte skett utan journalisters granskning och advokaters, prästers och polisers informella engagemang. Orättvisan är uppenbar: Den som medierna inte bryr sig om lämnas i sticket.

”Fallet Ulf” är exempel på en man som först dömdes för övergrepp på sin dotter, men som friades efter flera år, då Hannes Råstam i Uppdrag granskning tagit sig an hans fall.

Det finns förstås också fall där den mediala uppmärksamheten inte lett till upp­rättelse. Ett sådant är om en man som dömdes för att dödat sin sambo genom att knuffa ut henne genom ett öppet fönster. En ny kriminalteknisk undersökning visade att dådet varit omöjligt att genomföra så som det påståtts.

Den nya undersökningen gjordes av en av Sveriges mest erfarna kriminaltekniska experter, pensionerade polisen Jan Olsson. Han är känd för att inte komma med spekulationer eller dra tvärsäkra slutsatser. Men i detta fall, säger han, kan han bevisa att mannen är oskyldig. Någon resning beviljades dock inte.

Praxis har ändrats

Praxis har ändrats något i positiv riktning sedan år 2013 när det gäller att få  presentera nya bevis och få resning, men inga avgörande skillnader har märkts. Fortfarande görs cirka 180 resningsansökningar om året, en handfull beviljas.

För tio år sedan kom Justitiekanslerns rapport Felaktigt dömda. I den tas elva fall upp, där dömda fått resning och friats. Rapporten visar förutom på brister i rättssystemet på ett påtagligt ointresse från rättssamhällets aktörer för medborgares rättssäkerhet och lidande.

JK-rapporten ledde till krav på ett fristående resningsinstitut som oberoende av domstolen och riksåklagaren ska granska resningsärenden och bedöma om fall ska prövas på nytt. Resningsinstitut finns i Norge och Danmark med positiv inverkan på rättstryggheten. Kristdemokratiska riksdagsledamöter har lagt motioner om detta under åren, och senast är det Finn Bengtsson, M, som ånyo motionerat i frågan, i höstas.

Justitieutskottet har tidigare avslagit en begäran om att utreda frågan. Justitieministrarna har hittills varit ointresserade.

Varför är våra grannländers jurister och politiker mer intresserade än de svenska, av medborgarnas rättstrygghet?

Och, vilket har påtalats av Caroline Szyber, riksdagsledamot för KD: Om en oskyldig människa döms betyder det att den verklige förövaren går fri.

Om det ens finns en förövare, kan tilläggas. I ”Fallet Ulf” var det ju inte ens så.