Rätt angrepp på SD

Kristdemo­kraterna har vid flera tillfällen visat på Sverigedemokraternas tillkortakommanden. Både när det gäller politiker och politiken. Att peka på tydliga brister i budgeten är långt mer effektivt än att attackera partiet på Löfvens vis.

Partiledardebatterna ger en tydlig lärdom. Det finns två sätt att angripa SD på men bara ett är effektivt.

Alltsedan Sverigedemokraterna bildades år 1988 har partiet levt med rasiststämpeln. Lika ofta som anklagelserna kommer, lika vant parerar SD-ledaren Jimmie Åkesson dem.

Ändå fortsätter denna föreställning. Inte minst från Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven. I sitt Almedalstal år 2014 sa han att SD är ”ett rasistiskt parti med nazistiska rötter”. I Sveriges televisions senaste partiledardebatt beskrev Löfven SD som ”ett nazistiskt parti. Ett uttalande han senare backade från.

Avfärdar förhandlingar

I samma debatt avfärdade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor Åkessons önskan om förhandlingar med att hänvisa till vad tre av hans partikamrater gjort.

Kent Ekeroth som beväpnade sig med järnrör, Anna Hagwall som i en riksdagsmotion krävt en begränsning av Bonniers ägarinflytande för att det är för många judar i koncernen, och Oscar Sjöstedt som skrattat åt ett skämt om att man sparkat på döda får som om de vore judar.

Åkesson förklarade detta med att ”ett par enskilda politiker i ett parti gör en dumhet”. Men dessa tre personer är inte några lågt profilerade SD-politiker. Hagwall har varit andre vice partiordförande under Åkesson i fyra år och valdes till posten efter att Åkesson hade tagit makten i partiet. Han känner henne således väl.

Ekeroth var när skandalen med järnröret inträffade, sitt partis justitiepolitiske talesperson och är alltjämt ledamot av justitieutskottet medan Sjöstedt är sitt partis finanspolitiske talesperson.

Konfronterar budgeten

Givet dessa personers bakgrund och ställning i SD torde det därför inte alls vara orimligt att de skulle ingå i en förhandlingsdelegation om det skulle bli partiöverläggningar mellan SD och Alliansen.

När Kristdemokraternas gruppledare Andreas Carlson mötte Åkesson i riksdagens partiledardebatt konfronterades SD-ledaren med sin egen politik.

Genom att räkna på hur den sverigedemokratiska budgeten påverkar en familj med två barn som äger en villa, kunde Carlson visa att denna familj får höjd skatt med 1 500 kronor i månaden. En konsekvens av borttaget jobbskatteavdrag, höjd moms och slopade ränteavdrag.

Åkesson försökte värja sig med en hänvisning till att detta inte var färdigutrett. Men hur seriöst är det att lägga fram en budget som inte är färdig?

Gör en björntjänst

Det är dock inte första gången som SD inte har koll på sin budget. Förra året kunde Poletik påvisa att Sverigedemokraterna hade ofinansierade förslag när det gällde partiets förslag om obligatoriskt vårdnadsbidrag i alla kommuner.

Löfven hyser uppenbarligen en stark motvilja mot Sverige­demokraterna. Som statsminister gör han alla som delar denna motvilja en björntjänst genom att envisas med etiketteringen av SD.

Det kan säkerligen kännas bra att få häva ur sig beteckningar som väljar­kåren reagerar negativt på.

Fakta utmanar mer

Men det har inte varit en framgångsrik metod. På 16 år har Sverigedemokraterna vuxit från 0,12 procent i riksdagsvalet 1998 till 12,86 procent i det senaste valet.

Stefan Löfven försöker hänga på SD-ledaren en uniform som Jimmie Åkesson har lagt bakom sig. Ebba Busch Thor och Andreas Carlson fick däremot Åkesson att tappa ansvarsfullhetens mask.

Populister lovar runt men håller tunt. Kristdemo­kraterna har visat på Sverigedemokraternas tillkortakommanden. Både när det gäller politiker och politiken. Detta angreppssätt är mer besvärande för SD än alla skällsord tillsammans.