Ryska lögner synas

Hur ska en journalist rapportera när Rysslands president ljuger? Boken Vilsledning granskar problemet med falsk balans i svenska medier.

Stefan Olsson är numera moderat landstingsråd i Uppsala län och var tidigare chef för den utrikespolitiska tankesmedjan ”Frivärld”. Han gav nyligen ut boken Vilseledning på Timbro förlag, om det ryska informationskriget och hur svenska medier har hanterat det.

Vad hoppas du på att uppnå med den här boken?

– Jag hoppas på att vi ska nå en högre medvetenhet om hur informationskriget går till så att vi som mediekonsumenter, men även journalister, inte blir lurade.

Vad är det du har tittat efter i din granskning?

– Jag har tittat på flera olika saker, bland annat det vilseledande inslaget. Hur ska en reporter göra när hon vet att den som talar ljuger, hur får man då en balanserad och saklig rapportering?

– För det är verkligen inte lätt. Problemet är ju att en journalist måste rapportera vad Rysslands president säger på en presskonferens även om det är direkta lögner. Trots att en journalist egentligen inte ska rapportera sådant som är uppenbart osant. Men nu är det Rysslands president, vad gör man då? Då får man problemet med falsk balans.

I vilken grad hade svenska medier problem med det här?

– Falsk balans har varit ett stort problem faktiskt. Det finns en etablerad modell för hur rapportering ska ske vid konfliktsituationer och då brukar reporterns roll vara att bara berätta om de två sidornas versioner utan att döma mellan dem.

– Men det förutsätter ju att båda sidorna gör anspråk på att i någon mån tala sanning. Så är det inte i det här fallet. Den ena sidan gör inget anspråk på sanningen alls och då blir det helt fel med en modell som går ut på att sanningen ligger mitt emellan.

Du skriver också att det inte alltid räcker att det framgår av rapporteringen att det som sägs är ”hittepå”. Det finns utsagor som inte är avsedda att bli betrodda, blott att spridas. Hur hanterar man det?

– Så är det. Ibland vill man bara ha ut lögnen och bryr sig inte om vad som skrivs om den i övrigt. Det viktiga är att få ut storyn. Och i periferin finns det någon som oavsett hur faktagranskad utsagan än är misstror journalisten och tror på lögnen. Att det funkar ser man ju överallt, inte minst på internet.

Går det att hindra att vissa kommer att tro på något som inte är sant?

– Nej, det går inte att hindra.

När bör en journalist låta bli att rapportera?

– Ja, det är ju något jag inte går in på i boken men jag kan tänka mig att om lögnaren i fråga är Rysslands president måste man rapportera vad han säger. Men är det någon annan som kommer dragande med samma fantasifulla historier då ska det inte rapporteras.

– Är det en direkt lögn och det saknas andra skäl att rapportera den bör man låta bli.

Vad tror du att Kreml tycker om din bok?

– Jag tror inte att de har något emot den. Jag skriver ju bara om vad de har gjort. Det är fullt möjligt att de tycker att det är bra att jag har skrivit den.

De har ju tidigare erkänt att de ljugit om ockupationen av Krim. De verkar inte ha något problem med att folk vet att de ljuger.

– Inte det minsta. De kompletterar på sin höjd med att USA och Väst också ljuger. Bilden att alla ljuger och att man inte kan lita någon passar deras syften väldigt väl.

Du undersöker ju fem konkreta fall i boken. Vad kom du fram till?

– Att det fortfarande är väldigt luddigt. Ta bara det här med huruvida Ryssland har trupp i Ukraina. Man får ju fortfarande läsa om ryska separatister eller ryskstödda rebeller, det är den etablerade terminologin.

Vad borde man som journalist skriva i stället?

– Man kan skriva att det är en kombinerad styrka, med både reguljära och irreguljära trupper. Men om man bara kallar det för separatister och rebeller då blir det fel på en väldigt viktig punkt.

Vad vill Ryssland uppnå med det här beteendet?

– De fall jag har tittat på specifikt har ju ofta en direkt taktisk funktion, en militär dimension. Samtidigt har Ryssland en väldigt omfattande kampanj som inte ligger på taktisk nivå och inte är kombinerad med några konventionella insatser, och det är ju den här trollindustrin och det ständiga utflödet av falska historier.

–  Det handlar om att sänka den allmänna tilltron till den västerländska nyhetsrapporteringen. Det är ju den som har kvalitet, den ryska nyhetsrapporteringen har ju varken kvalitet eller trovärdighet. Och kan man mata västerländska medier med dåliga historier så kanske man kan sänka trovärdigheten för dem också.