Samhället kan aldrig bli sekulärt

Det är skillnad på politik och religion. Just därför blir det så hopplöst fel när Svenska kyrkan förnekar sitt uppdrag som kyrka och gör sig till en politisk plattform.

Det skulle kunna vara en parodi, men det här är verkligheten i Sverige. Förra veckan återupptog riksdagens sitt arbete efter sommarens uppehåll.

För första gången hade riksmötets öppnande en officiell parallell tillställning vid sidan av gudstjänsten i Storkyrkan. Humanisterna arrangerade ett substitut för den icketroende.

Med två högtidsstunder dit ledamöterna i den lagstiftande församlingen och statsråden kunde välja att gå, borde man förvänta sig en verklig skillnad på innehållet. Men inte i Sverige.

Svårt se skillnad

Vid den ena sammankomsten var huvudtalaren jämställdhetsexperten Gertrud Åström som är ledamot i Svenska FN-förbundets styrelse. På den andra talade Anna Lindenfors, generalsekreterare för svenska sektionen i Amnesty International.

Den ena talade alltså under en religiös ceremoni. Den andra på en sekulär motsvarighet. Men för den som inte deltog är det svårt att avgöra vem av dessa som egentligen hör hemma som talare i Storkyrkan under en av denna gudstjänstlokals största sammankomster under året.

Jämställdhetsexperten talade i kyrkan. Hennes budskap att patriarkala samhällen är orättfärdiga och oförmögna att skapa goda livsvillkor kan framföras i politiska sammanhang. Men nu predikades detta i Storkyrkan i stället för att låta en innehavare av ett andligt ämbete tala utifrån någon bibeltext.

Inte konsekvent

Det finns gott om bibeltexter att knyta an till. Runt om i vår värld är det vanligt att politiska ledare lånar det bibliska språkbruket eller refererar till någon biblisk berättelse för att illustrera sitt anförande. Men i Sverige ger inte det största kristna samfundet utrymme för en predikan i kyrkan.

Återigen visar Svenska kyrkan sig oförmögen att leva upp till sitt uppdrag, att vara kyrka. Hur roligt den kyrkliga ledningen än tycker det är att ge Sveriges riksdags ledamöter ett starkt politiskt budskap, blir det bara tragiskt när man begår våld på gudstjänsten och kyrkorummet.

Politiker som är livrädda för att det ska finnas religiösa inslag i skolan gör det för att de menar att religionen har sin bestämda plats. Men varför i hela världen tiger dessa politiker när politiken intar kyrkorummet? Ska separationen bara vara åt ena hållet, är det varken konsekvent eller hederligt.

Domprosten har fel

Domprosten Hans Ulvebrandt förklarade i en intervju med tidningen Dagen att han var nöjd med gudstjänsten och att han inte var rädd för att besökarna till kyrkan ska försvinna med anledning av Humanisternas arrangemang. ”Det är väldigt naturligt att människor får gå dit de känner sig fria och hemma. Det är öppet i ett sekulärt samhälle”, sa domprosten.

Men han har fel. Samhället är inte sekulärt. Den svenska staten är sekulär, men samhället som består av folket organiserade i familjer, föreningar, församlingar och företag kan aldrig bli sekulärt.

Inte ens de mest uttalade ateistiska regimer har lyckats upprätta ett sekulärt samhälle. Ty människans andliga behov kan inte förnekas. Lika lite kan och ska det besvaras av politiker.

Det är skillnad på politik och religion. Just därför blir det så hopplöst fel när Svenska kyrkan förnekar sitt uppdrag som kyrka och gör sig till en politisk plattform. Den gode domprosten kan fundera på sina ord om att människor går dit de känner sig fria och hemma. För vem vill kyrkan vara ett hem?