Stärk inte vänsterns makt

Det nuvarande politiska läget är inte bra. Hur många blocköverskridande överenskommelser som än görs har de begränsad verkan och gör i praktiken allianspartierna till stödpartier inom olika politikområden. Därmed ger man regeringen en bättre politik än den förtjänar.

Torsdagen den 2 oktober 2014 gavs ett tydligt besked i Sveriges riksdag. Vänsterpartiets dåvarande gruppledare Hans Linde förklarade att hans parti avstod från traditionen att rösta ja till socialdemokratiskt ledda regeringar.

”Det innebär att Vänsterpartiet nu är i opposition. Vi kommer självklart i opposition att vara beredda att göra upp om enskilda frågor när vi får genomslag för vår egen politik. Men vi kommer inte att vara ett stödparti.” Så löds Lindes ord inför det att riksdagen skulle rösta om att utse en ny statsminister.

Bakgrunden till uttalandet var att Stefan Löfven ett par veckor tidigare klargjort att de tre rödgröna partierna tillsammans var större än Alliansen. Men bara två timmar senare var vänsterpartisterna ”borträknade”, för att använda vänsterledaren Jonas Sjöstedts ord. Löfven hade stängt dörren till Rosenbad för Vänsterpartiet.

Men trots stängda dörrar och förklaringar om att inte agera stödparti, har Vänsterpartiet varit verksamt som just ett stödparti för att den rödgröna minoritets­regeringen ska få igenom sin budget. Tjänstemän på regerings­kansliet har berättat hur vänsterns företrädare suttit med vid förhandlingsborden och kommit med sina krav i budgetförhandlingarna.

Företag har försvunnit

Inledningsvis gav det bra avkastning för Sjöstedts kamrater genom försämrade Rut- och Rotavdrag. När lagändringen trädde i kraft vid årsskiftet gick det redan i februari att se effekten i antalet företag. Rot-företagen hade i februari 2016 minskat med 27 procent jämfört med samma månad förra året. När det gäller Rut-företagen var minskningen 14 procent. I absoluta tal har 6 453 företag försvunnit.

Eftersom företag tillkom genom politiska reformer som skapade jobb i sektorer som präglats av svartarbete, är det inte mer än rimligt att tro att även motsatta politiska åtgärder också påverkar arbetsmarknaden. Denna förståelse för sambandet mellan beslut och konsekvens visade Löfven söndagen 27 april 2014 under hans partis valupptakt.

”Om jag får bilda regering så kommer jag att kräva besked av varje statsråd och varje myndighetschef om ett beslut innebär fler jobb eller ej”, sa Löfven och betonade att ”alla förslag ska syfta till att skapa fler jobb”. Kristdemokraternas ekonomiske talesperson Jakob Forssmed har förtjänstfullt påpekat att när statsministern utlovar 150 000 nya jobb uppstår dessa tack vare den goda konjunkturen och inte på grund av regeringens politik.

Eftersom den rödgröna regeringens egna budget antogs först för innevarande år, har dess politik i stora delar bara gällt i fyra månader och kommer snarare att dämpa jobbtillväxten. På samma sätt är det inte Löfvens förtjänst att fortsatta försämringar av Rut-avdraget uteblir.

Svag position för vänstern

Sjöstedts röda anspråk är nämligen tydliga, men de saknar styrka då vänsterkraven ställs mot den sexpartiöverenskommelse som regeringen träffat med allianspartierna om migrationspolitiken. En av punkterna i höstens uppgörelse var att även flyttjänster, it-hjälp och ytterligare trädgårdsarbete ska ge rätt till skattereduktion. Allt för att nyanlända lättare ska få jobb.

Frågan är hur länge vänsterpartisterna vill låta sig provoceras. Sjöstedts parti har allt att vinna på att framställa sig som ett renlärigt vänsteralternativ. Se hur Vänsterpartiet röstade nej till regeringens förslag om införandet av de id-kontroller för resande från Danmark till Sverige. Förslaget gick endast igenom med hjälp av Sverigedemokraternas stöd.

Det nuvarande politiska läget är inte bra. Hur många blocköverskridande överenskommelser som än görs har de begränsad verkan och gör i praktiken allianspartierna till stödpartier inom olika politikområden. Därmed ger man regeringen en bättre politik än den förtjänar och försitter möjligheten att agera oppositionellt.

Det görs utifrån en god ansvarskänsla, men hur kan pliktskyldigheten vara tillfällig och sakpolitiskt begränsad? Det politiska landskapet i Sverige har förändrats och påminner mer om villkor som sedan länge är bekanta på kontinenten. När ska svenska politiska ledare våga följa efter europeiska systerpartier och börja tala om block­överskridande regerande?