Svensson: Det ropas efter överstatlighet

Vi hör ständigt att flyktingfrågan är vår ödesfråga och det viktigaste vi har att ta oss an politiskt. I debatten sägs det att EU måste ”ta större ansvar” och ”få mer muskler”. Vad krävs då om inte ett större mått av överstatlighet?

De senaste månaderna har ropen efter mer överstatlighet ekat mellan de politiska partifasaderna. Flyktingproblematiken, som en del kallar ”katastrof”, har fått både vänster- och högerfolk att ropa.

Katastrof är det för medmänniskor som tvingas fly för sina liv men inte för de länder dit man försöker ta sig.

”EU måste göra mer”, ”alla länder i EU måste ta sitt ansvar”, så kan det låta. Det är ytterligt angeläget att alla 28 länder, som är med i EU tar sitt ansvar och är med om att rädda medmänniskor.

Men alla opinionsbildare och politiker torde eller borde veta att flyktingfrågor avgörs av nationerna var för sig. Det är sant att Europeiska rådet är en EU-institution, men när rådets medlemmar samlas är det ländernas statsministrar som har avgörandet i sina händer. Det är då ytterst de enskilda parlamentens beslut; de enskilda regeringarnas ståndpunkter som gäller.

Annat om parlamentet bestämt

Man kan vara tämligen säker på att flyktingproblemen hanterats på ett annat sätt om kommissionen och Europaparlamentet haft beslutsrätt. Kommissionens ordförande kristdemokraten Jean Claude Juncker och parlamentets ordförande socialdemokraten Martin Schulz hade säkert sett till så att ett solidariskt inriktat fördelningsbeslut tagits fram.

Vem kan inte erinra sig hur det lät under EU-valrörelsen 2014? Alla partier, från höger till vänster, betonade i program och pamfletter att överstatligheten måste bli mindre. Det skulle utredas vilka frågor som borde tas tillbaka från EU.

När frågeställare undrade vilka frågor det handlade om var konkretionen inte kolossal. Vargjakten nämndes förstås. Den klarar vi själva, hette det.

Flyktingfrågan – ödesfråga

I dag kan man kanske försynt undra om vi har gjort eller klarar den så bra. Det är inte så att jag går i bräschen för eller vill plädera för federalism. Men nog finns det drag av federalism i de aktuella ropen? Och detta inte i vilken fråga som helst!

Vi hör ständigt att flyktingfrågan är vår ödesfråga och det viktigaste vi har att ta oss an politiskt. Jo, därutöver rör sig debatten ofta om utrikes- och säkerhetspolitik. EU måste på det området ”ta större ansvar” och ”få mer muskler”.

Vad krävs då om inte ett större mått av överstatlighet? När journalisten och författaren Sigfrid Leijonhufvud gjorde intervjuer med europaparlamentariker före valrörelsen 2014 var Hans-Gert Pöttering ett av ”intervjuoffren”.

Nationalism fungerar inte

Pöttering är en av Europas och Tysklands ledande kristdemokratiska politiker. Han har suttit i Europaparlamentet mellan 1979 och 2014. I intervjun säger han bland annat: ”Den som endast kan se och bry sig om sin hembygd kan inte försvara den. De som håller den egna nationen över alla andra nationer blir nationalister, och nationalism leder till krig. De som enbart känner sig som européer saknar rötter. Därför säger jag att hembygd, fädernesland och den Europeiska unionen hör samman.”

Att vi blir mer och mer beroende av varandra i Europa och i världen har väl aldrig varit så uppenbart som nu. Hur och var nödvändiga beslut ska tas tål att resoneras om. Och för närvarande ropas det, som sagt, på gemensamma europeiska tag. Men få vill förstås kalla detta överstatlighet.