Syrien kan lära av Tyskland

Om demokratin ska få fotfäste i Syrien efter ett krigsslut måste den förankras hos det egna folket genom försoning. Tyskland är ett exempel på hur ett söndrat land kan lyckas.

Statsminister Stefan Löfven har faktiskt rätt. I riksdagens senaste partiledardebatt talade statsministern kraftfullt om kriget i Syrien. Han förklarade att ett slut på konflikten är den viktigaste uppgiften Sverige har när vårt land tar plats i FN:s säkerhetsråd den första januari nästa år.

Dessa deklarationer gav inga applåder från de egna leden och framkallade inte heller några repliker från oppositionen. Uttalandet är en nödvändig påminnelse om att kriget måste ta slut. Men vi måste även tänka på Syrien efter kriget.

Utvecklingen i två länder kan vara vägledande i hur ett framtida Syrien utan diktatorn al-Assad kan te sig.

Många tidigare nazister

En tysk oberoende och vetenskaplig utredning som kom nyligen visar att gamla nazistmedlemmar var tjänstemän i landets justitiedepartement under Västtysklands första två decennier.

På vissa avdelningar hade 70 procent tillhört Hitlerpartiet och var femte av de 170 ledande juristerna på departementet hade en bakgrund som medlem i den paramilitära kamporganisationen Sturmabteilung.

Hur kunde detta accepteras fem år efter andra världskrigets slut? Vem styrde justitiedepartementet i den unga tyska republiken?

Landet var i spillror

Svaret kan överraska. Den förste justitieministern var liberalen Thomas Dehler, gift med en judinna. Hans statssekreterare var kristdemokraten Walter Strauß som nazisterna en gång i tiden fördrivit från juridiken på grund av hans judiska påbrå.

Kanske står en bidragande förklaring till dessa mäns acceptans att finna i hur deras regeringschef Konrad Adenauer agerade. När den 73-årige kristdemokraten Adenauer blev förbundskansler hösten 1949 låg hans land fortfarande i ruiner.

Det var inte bara sönderslagna städer. Denna västerländska och framstående civilisation hade sjunkit till ett djup som knappast någon hade trott varit möjligt. Hatet hade fått härska. Tilliten var borta. Och ur detta skulle en ny demokrati uppstå.

Försoning nödvändig

Adenauer som själv hade förföljts av nazisterna insåg att det krävdes försoning bland folket. Till kanslichef utsåg Adenauer Hans Globke som varit verksam i framtagandet av Hitlers raslagar.

Stundom var kritiken hård mot detta, men Adenauer svarade: ”Man gör sig inte av med smutsigt vatten om man inte har något rent.”

En framstående socialdemokrat reviderade sin syn med tiden. Från att ha varit starkt kritisk, hyllade han senare Adenauer för att ha lyckats integrera det tyska folket i den nya staten och såg Globke som instrumentet, själva symbolen för integrationen.

Och det var en grannlaga uppgift. Över sju miljoner tyskar var år 1943 medlemmar i nazistpartiet.

Irak – ett varnande exempel

Motsatsen till detta är Irak. Landet är ett tragiskt exempel på hur en förtryckets diktatur ersatts av ett blodigt kaos. Efter störtandet av Saddam Hussein upplöste Baathpartiet och de irakier som varit verksamma i militärdiktaturen jagades iväg.

Runt 400 000 irakier förlorade sin statliga anställning och pension och en del av dessa gick till Islamiska staten. Enligt höga officerare inom dagens irakiska armé, domineras Islamiska statens ledarskikt av Saddams gamla officerare.

Irak är 13 år efter Saddams fall dels i total oreda, dels under ett lika otäckt som stort inflytande från grannlandet Iran.

Folket måste involveras

Syrien har styrts av familjen al-Assad och Baathpartiet i 46 år. Knappt tio år före krigsutbrottet var 18 procent av landets befolkning med i partiet.

Hur ska landet återuppbyggas? Och av vilka? Om demokratin ska få fotfäste i Syrien måste den förankras hos det egna folket genom försoning. Kriget måste få ett slut. Om inte viljan till denna förändring går att finna i FN-högkvareteret, måste den finnas i Bryssel och Washington.

Steg två är att EU och USA identifierar syriska krafter som sedan ges samma stöd som Adenauer gavs i hans demokratiseringsprocess av Tyskland.

Trots de gamla nazisterna i västtyska justitie­departementet utvecklades landet till en demokrati. Vi måste våga tro att samma kraft finns hos det syriska folket.