Ta ansvar för Sverige

Kristdemokraten Angela Merkel hyllas för sitt moraliska ledarskap i flyktingkrisen. Insatserna är bundna till förbundskanslern som person men förutsättningarna är inte dåliga. Det parlamentariska läget i Tyskland skapar utrymme för omtvistade beslut, omöjliga att ta för andra regeringar.

Angela Merkel blev förra årets person. Åtminstone om man ska gå efter den amerikanska tidskriften Time som är världens mest lästa nyhetsmagasin. Sedan år 1927 har Time ägnat sig åt denna utnämning och en förklaring till att Tysklands förbundskansler fick utmärkelsen nu går att finna i hennes insatser under ett minst sagt ansträngande år.

Kristdemokraten Angela Merkel är, skriver Time, EU:s verkliga ledare och artikeln om henne innehåller hyllningar av hennes djärva moraliska ledarskap i flyktingkrisen. Givetvis är de hyllade insatserna bundna till förbundskanslern som person.

Men förutsättningarna är inte oväsentliga för en politisk ledare. Det parlamentariska läget i Tyskland skapar utrymme och ger möjligheter till genomförande av beslut som det gångna året har varit omtvistade och för andra regeringar omöjliga att ta.

Angela Merkels regering är en så kallad storkoalition mellan landets kristdemokrater och socialdemokrater. Det parlamentariska stödet är således i det närmaste osannolikt starkt. Med 503 av 630 mandat tillhör 80 procent av parlamentarikerna regeringspartierna.

Storkoalitionens välsignelse

När en nations två största politiska krafter som i vanliga fall är varandras motsatser enas för att leda landet behöver det inte alltid bli bra. Avsaknaden av en reell opposition är i det långa loppet en skada för demokratin, men ett år som 2015 har det tvärtom varit en välsignelse.

Angela Merkel har haft demonstrationer mot sig såväl på hemmaplan som utomlands. Men även utan dem hade det gått att formulera slagkraftig kritik mot den förda politiken när det gäller hanteringen av konflikten i Ukraina, Greklands ekonomiska kris och den stora flyktingvågen. Merkel har ställt sig i ledningen i samtliga nämnda frågor.

Tack vare storkoalitionen har det partipolitiska motståndet varit begränsat och det har funnits ett blocköverskridande stöd för den förda politiken. Ett stöd som garanterar att oavsett vilket parti som ska bilda regering efter nästa års val i Tyskland, är båda de stora partierna direkt ansvariga för den inslagna färdriktningen och borgar för att den ska fortsätta.

Finns ansvarstagande?

Det svenska förhållandet är motsatsen till det tyska. Här finns inte ens förmågan att hålla den bestämda kursen i en vecka. Ståndpunkter byts från en dag till en annan. Ena dagen var den rödgröna minoritetsregeringen fast besluten om att stänga Öresundsbron. Dagen efter backade regeringen. Precis som när statsminister Stefan Löfven först avfärdade oppositionens förslag om att införa gränskontroller som ”ogenomtänkta” för att sedan själv införa desamma.

Men det kanske mest anmärkningsvärda i detta försök till regerande är att Löfven, som skulle samla de tre rödgröna partierna bakom sig, med sin politik har förvandlat sitt stödparti till en av sina hårdaste kritiker. De id-kontroller som gäller sedan den 4 januari ska hålla under de tre kommande åren. Regeringen fick igenom detta enbart med hjälp av Sverigedemokraternas stöd. Men är det så ett land ska regeras?

Det är inte bra under normala omständigheter. Än mindre i en tid då alla politiker är överens om att det råder krisläge. Men varför agerar man då inte därefter?

Positiv till att frångå blocken

Vid Almedalsveckan 2012 sa Stefan Löfven, då färsk S-ledare, att hans parti har en tradition att kunna hitta blocköverskridande överenskommelser. ”Det är oerhört viktigt för Sveriges framtid i några avgörande frågor. Så kan vi bryta blockpolitiken tror jag att Sverige tjänar på det”, sa han.

Två år senare bildade samme partiledare Sveriges första rödgröna regering. Talet om samarbete över de två traditionella blocken i svensk politik hade under tiden förlorat sin trovärdighet. De notoriska angreppen på Alliansen och svartmålningarna av läget i landet under valrörelsen 2014 gav inga fruktbärande samtal.

Nu är dock läget annorlunda. Det handlar inte om partipolitik utan om att landet ska kunna regeras. Var finns ansvarstagandet? Vilka är villiga att se till Sveriges bästa framför det egna partiets chans till billiga poäng?

Släpp fram en ny blocköverskridande regering.