Trixe: En förvriden bild

Synen på regeringsperioden 2006-2014 har kommit att handla mycket mer om vad som hände sen, än om vad som hände då. Genom nutidens glasögon blev historien om alliansregeringens åtta år vid makten oväntat dyster.

För två år sedan blev alliansregeringen utslängd ur Rosenbad. På den sista dagen gick vi på led och lämnade in mobiltelefoner, datorer, passerkort och id-kort. Allt skulle brännas upp.

Mitt i all den välregisserade administrationen var känslan ödesmättad. En regeringstid var över. Allt det som varit ett stressigt och ansvarsfullt ”nu”, blev historia. Och vilken historia det blev.

När jag klev ut genom dörren till Rosenbad den där dagen för två år sedan tänkte jag nog att historien om alliansregeringens åtta år vid makten skulle präglas av listorna på reformer vi drivit igenom. Alla vallöften vi prickat av. Hur vi hanterade finanskrisen och lotsade Sverige helskinnat igenom svåra tider.

Hur välfärden blev bättre och friheten större, samtidigt. Hur vi lyckades hålla ihop fyra partier. Men att vi blev lite regeringströtta på slutet av andra mandatperioden. Rimlig kritik och förmodligen är det nästan oundvikligt att det blir så.

En annan berättelse

Men historien om alliansregeringen blev en helt annan historia. Det är som att regeringsperioden 2006-2014 bara kan ses genom nutidens glasögon och därför mycket mer kommit att handla om vad som hände sen, än om vad som hände då.

Det som hände sen var parlamentarisk osäkerhet, ökande flyktingströmmar, stärkta siffror för Sverigedemokraterna och svajiga mellanvalsperioder för flera partier, bland annat. Och genom dessa nutidens glasögon blev historien om alliansregeringens åtta år vid makten plötsligt oväntat dyster.

Var alliansregeringen dålig på att förutse och förebygga det som skulle hända sedan?

Alliansen agerade rätt

När jag får svara säger jag att Alliansen prioriterade rätt när vi exempelvis inte stramade åt flyktingpolitiken tidigare, eftersom jag tror att det i genomsnitt över tid har inneburit att fler fått skydd i Sverige än vad som annars hade varit fallet.

När jag får svara säger jag också att det var klokt att inte samarbeta med Sverigedemokraterna, eftersom jag tror att ett sådant samarbete hade varit förödande för Alliansen. Men självklart hade dessa val många konsekvenser, såväl då som sen. Det har alla politiska val.

Genom nutidens glasögon är det lätt att dra en rak linje mellan hur det blev sen och de val som gjordes då. De där glasögonen tenderar därför att få sambanden att se förrädiskt enkla ut.

Rosa skimmer som filter

Men nutidens glasögon har fler problem. De förvrider bilden av vilka beslut som var möjliga att fatta, eftersom de färgar dåtiden med det vi vet i dag. De tenderar också att se de politiska val som aldrig gjordes genom ett rosa skimmer.

I det rosa skimret ser det lätt ut som att det fanns politiska beslut som borde ha drivits igenom och som skulle ha gjort nutiden mycket, mycket bättre. Dessa skimrande ”lösningar” som aldrig inträffade kan vara svåra att motbevisa.

Men de är viktiga att ifrågasätta. Inte minst på grund av det som ligger framför. Om två år är det val igen. Förhoppningsvis blir resultatet en ny alliansregering. Genom vilka glasögon ser vi på en sådan framtid? Ser de politiska möjligheterna misstänkt rosaskimrande ut?

Eller förbereder vi oss så att vi kan möta den komplexa och besvärliga verklighet som väntar? Att vinna val är svårt. Men det är inget mot hur svårt det är att regera.