Trixe: Försök stå ut

År 2016 närmar sig sitt slut. Det har varit ett lärorikt politiskt år. För det är när vi ställs inför det oväntade, när vi blir överraskade, eller i ännu högre grad när vi blir besvikna, som vi tvingas tänka till och söka efter sätt att förhålla oss till det nya.

Till exempel har många av oss fått förhålla oss till att gå från att tillhöra någon slags åsiktsmajoritet till att inte göra det. Det är jobbigt, för det är enklare att tillhöra majoriteten. Det är trevligare och roligare när det känns som att man förstår sig på världen.

I sökandet efter förhållningssätt till en ny situation är det måhända lockande att hitta vägar för att återigen få tillhöra majoriteten, som man brukade. Kanske för att man uppriktigt tror att den nya majoriteten har rätt och att det därför finns anledning att ändra åsikt.

Kanske för att det politiska innanförskapet helt enkelt är mer lockande än det politiska utanförskapet.

Härda ut i minoritet

Jag tror inte att den nya åsiktsmajoriteten har rätt om särskilt mycket. För mig verkar de principer och åsikter jag försvarat tidigare fortfarande vara relevanta och värda att stå för. Ja, om något så är det väl snarare viktigare än tidigare att försvara dem.

Därför försöker jag välja ett annat förhållningssätt än att hitta vägar in till åsiktsmajoriteten. Politiska uppförsbackar är minst lika sega som fysiska uppförsbackar och att härda ut i minoritetsposition kräver både ansträngning och viljestyrka.

Kämpar du också med att stå ut här i minoriteten? Kanske kan ett politiskt nyårslöfte för 2017 vara just detta. Att stå ut. Att acceptera att vi för tillfället inte förstår världen. Eller den svenska politiken. Att orka med att det får vara så ett tag. Vi måste inte ändra oss. Tvärtom gör vi mer nytta där vi är, i vår envisa, idealistiska minoritet.

Till slut vänder det

En fördel med att hänga med minoriteten är dessutom att framtiden kan överraska positivt. Någon gång vänder det. Inte av sig självt, men om vi jobbar för det.

Därför dristar jag mig till en politisk önskelista för 2017 också: Överst på önskelistan står ett samhälle där ingen röst är för svag för att höras. Nummer två är ett samhälle där barnen längtar till skolan. Som nummer tre sätter jag ett samhälle där sjukvården har tid att läka såren.

På fjärde plats finns den viktiga önskan om ett samhälle där pappor (och mammor) kan bygga fler sandslott. På plats fem hamnar ett samhälle där det inte är ett helt företag att starta firma. Och sist, men långt ifrån minst, finns en innerlig önskan om ett samhälle med lite mer ”peace, love and understanding”.

En god grund

Det är tidlösa önskningar, som passar lika bra i dag som när de stod på Kristdemokraternas valaffischer för 18 år sedan. De bygger varken på misstänksamhet, rädsla eller överdrivet trygghetssökande. De skiljer inte på folk och folk. De innehåller inga batonger. Ingen byråkrati.

De är inte utvecklingsfientliga. De ställer inte krav eller begränsar. I stället är de mjuka. Inger hopp. Handlar om det viktiga. Pekar på möjligheter.

Och lägger grunden för god politik och ett gott samhälle.