Trixe: Vad är poängen med debatten?

Jag slås ofta av hur jag tidigare omedvetet utgick från att vi som politiker var bra på att förstå samband och väga in olika perspektiv. I stället verkar vi allt mer fastna i ett samtalsklimat och debattformat som uppmuntrar till slagord och påhopp.

Jag tittade på Agendas partiledardebatt häromveckan. Förstås. Jag tittar på alla partiledardebatter.

På min arbetsplats präglad av samhällsintresserade och högutbildade, var debatten ett givet samtalsämne vid lunchen dagen efter.

Med reservation för att nästan ingen hade orkat titta på hela debatten, så var kollegornas omdöme rätt samstämmigt.

Skyllde på varandra

Partiledarna var för hårda mot varandra. Det var svårt att hänga med. Debatten fastnade i tramsigt ordvrängeri och ömsesidiga försök att skylla samhällsproblemen på varandra. Ingen litade på att den fakta som används i argumentationen verkligen är rättvisande.

På mina twitter- och facebookflöden är bilden en annan. Här beskrivs partiledarna av sina respektive anhängare som skarpa och tuffa. Ingen är rörig, bara engagerad.

Det som i mitt lunchrum uppfattas som ett sammelsurium av beskyllningar om vem som först orsakat vilket samhällsproblem eller vems fel det var från början att inget gjorts åt det, beskrivs av de partilojala som ”tydliga skillnader mellan blocken”.

Annan verklighetsbild

Jag brukade också tänka att bäst spinn vinner. Att det var politikens uppgift att hylla den egna sidan och samtidigt plocka billiga poänger på motståndaren. Billiga poänger är roliga och blir bra twittercitat.

Men jag trodde också att det där tuffa och tydliga var vad väljarna efterfrågade. Med ordentlig debatt och så mycket polarisering som möjligt skulle alternativen bli lättare att ta ställning till.

Tänkte jag. Sedan bytte jag jobb. Och har nu gjort mitt första år på länge utanför heltidspolitiken.

”Politiker var objektiva”

Det har varit nyttigt. Jag slås ofta av hur jag tidigare omedvetet utgick från att vi som politiker var bra på att förstå samband och väga in olika perspektiv för att värna samhällets gemensamma intressen.

Att vi, genom våra olika ideologiska raster, hade någon slags hyfsat objektiv förståelse av verkligheten. Jag visste naturligtvis redan förut att många utanför politiken inte alls tycker att politiker per definition är relevanta. Eller kunniga om verkligheten.

Men jag trodde att de där väljarna var oinsatta och hade fel. I dag tänker jag att de kanske ändå hade lite rätt.

Intrycket av politikerna

En partiledardebatt likt den senaste på Agenda bidrar visserligen till många bra twittercitat och ett bra spinn. Men vad blir utbytet för väljarna? Ökar eller minskar förtroendet för politiken?

Framstår politikerna som relevanta, kunniga och förtroendeingivande?

Politiken kan naturligtvis vara relevant och klok. För det krävs förmåga att ta in olika perspektiv. Att förstå vilka frågor som är viktiga utanför twitterflödet och debattsidorna. Att ständigt ifrågasätta de egna utgångspunkterna. Att inte fastna i slagorden.

Premierar påhopp

För att politiken ska uppfattas som relevant krävs också ett debattformat som ger utrymme för det resonerande och genomtänkta.

I stället verkar vi allt mer fastna i ett samtalsklimat och debattformat som uppmuntrar till slagord och påhopp.

”Det är vad väljarna vill ha”, säger säkert någon försvarare av utvecklingen. ”Kom och besök mitt lunchrum efter nästa partiledardebatt”, säger jag då.