Trovärdigheten är förbrukad

Bara flygbiljetter till 27 FN-ambassadörer för 1,4 miljoner kronor är allt annat än en blygsam utgift. Mutanklagelserna är i sig allvarliga. Än mer oroväckande och skandalöst är det att regeringen vinnlagt sig om att agera i det fördolda.

Självklart måste vi arbeta seriöst med det. Alltid när man tar ordet kampanj i sin mun så får man associationer till både det ena och det andra som inte alltid kanske känns seriöst.

Dessa ord uttalades av utrikesminister Margot Wallström i riksdagen fredagen den 20 mars 2015. Sofia Damm, kristdemokratisk riksdagsledamot, krävde i en interpellationsdebatt svar på hur den svenska regeringen arbetar för att få en plats i FN:s säkerhetsråd. Utrikesministern talade länge och väl om kandidaturen. Hon bedyrade att den var god.

Drygt ett år senare är det intressant att läsa riksdagens protokoll från den debatten. Särskilt efter förra veckans avslöjande i Dagens Nyheter om att regeringen i det fördolda har använt miljoner till denna kampanj.

Sofia Damm belyste i debatten att det inte alltid är rent spel i denna typ av kampanjer och betonade att Kristdemokraterna står bakom Sveriges kandidatur till säkerhetsrådet, men inte till vilket pris som helst.

Margot Wallströms svarade: ”Det är klart att det inte ska vara till vilket pris som helst, Sofia Damm. Vi har en budget för detta som inte är överdriven. Det är en ganska blygsam budget för vad vi kan göra.”

Bara flygbiljetter till 27 FN-ambassadörer för 1,4 miljoner kronor är allt annat än en blygsam utgift. Programmet som arrangerades för dessa utländska diplomater var inte heller något som anses som modest. Den svenske diplomaten Carl Henrik Ehrenkrona var rättschef på utrikesdepartementet under åtta år. Han säger till DN att ”en svensk ambassadör aldrig skulle kunna följa med på motsvarande gratisresa” och menar att sådana här metoder används av länder med korruptionsproblem.

Försökte agera i tysthet

Den påkostade resan var ett försök att påverka de ambassadörer som i en sluten omröstning i juni ska avgöra om Sverige får ta plats i FN:s säkerhetsråd.

Mutanklagelserna är i sig allvarliga. Än mer oroväckande och skandalöst är det att regeringen vinnlagt sig om att agera i det fördolda. DN-granskningen visar att trots månader av planering och hundratals handlingar om ambassadörernas besök i Sverige, registrerade utrikes­departementet inte en enda handling. Efter veckor av sekretessprövning fick DN ut över hundra mejl från regeringskansliet som visar hur statliga tjänstemän planerat ambassadörernas besök i minsta detalj.

Detta bör granskas av åklagare eftersom lagbrott kan ha begåtts. En grundläggande princip för det svenska statsskicket är nämligen offentlighetsprincipen. Den innebär att allmänhet och medier har rätt till insyn i statens verksamhet. Som huvudregel har alla svenska medborgare rätt att läsa allmänna handlingar. Det vill säga ett dokument som förvaras hos en myndighet, är inkommen till eller upprättad hos myndigheten.

Undantaget är handlingar som innehåller hemliga uppgifter, då är allmänhetens rätt att läsa dem begränsad. Men likväl ska dessa handlingar registreras och sparas som sekretessbelagda. En kopia på en hemlig handling kan därför i varierande grad bestå av en sida överstruken text.

Måste tillhandahålla handlingar

Detta tillvägagångssätt är lagstadgat. Regeringen är således förpliktigad att upprätthålla en korrekt dokumentation av handlingar och beslut. Likväl verkar regeringskansliet ha försökt att kringgå detta i hanteringen av kampanjen för en plats i säkerhetsrådet.

Statsminister Stefan Lövfen klargjorde i sin första regerings­förklaring att den rödgröna regeringen har säkerhetsrådet som mål. Poletik skrev ingående om denna strävan (nr 43, 2015) och då restes ett antal frågetecken både kring fixeringen vid säkerhetsrådet och om kampanjen.

Nu blir fixeringen allt tydligare medan kampanjen framstår som allt mindre seriös. Om något ser ut som en hund, går som en hund och dessutom låter som en hund är det sannolikt en hund. Då hjälper det inte att envist hävda motsatsen.

Den rödgröna regeringen försöker vara politiskt korrekt i allt, men den klarar inte att vara korrekt i ordets rätta bemärkelse. Det svenska transparenta systemet kan tjäna som en förebild och motverkar definitivt korruption. Regeringen förstör inte bara sin trovärdighet utan skadar även Sveriges anseende.