Vad är Alliansens framtid?

Hur Alliansen ser på sin framtid är en angelägen fråga. Den kräver ett svar som är större än att hänvisa till käcka stormöten med allianspartiernas riksdagsgrupper och tjänstemän. Folket vill ha ett svar.

Allianspartierna saknar en sammanhållande och långsiktig strategi. Bristen på ledarskap och en tydlig målsättning skapar utrymme för enskilda frispel som ger väljarna mer förvirring än trygghet.

Den gångna hösten och vintern har visat att det inom partistrukturerna finns krafter som inte drar sig för att utmana det egna ledarskapets utstakade linje. Den kristdemokratiska partiledningen blev överkörd av motståndarna mot Decemberöverenskommelsen, en kombination av ungdomsförbundet och regionala ledare.

Samma formationer ses nu i de moderata leden där ungdomsförbundet, MUF, och Skånemoderater driver på för att få ett misstroendevotum mot utrikesminister Margot Wallström. MUF vill dessutom få hela den rödgröna minoritets­regeringen avsatt.

Kommer Anna Kinberg Batra att stå pall? De senaste uppgångarna i ett par opinionsundersökningar är såklart ett tacksamt glädjeämne för det moderata partikansliet. För Kinberg Batra har inte blivit den ledargestalt som partiledaren i det största allianspartiet måste vara. I stället är det center­ledaren Annie Lööf som åtnjuter störst förtroende bland partiledarna.

Fungerande samarbete saknades

Det är en sits som påminner om en annan. När Carl Bildt lämnade ledarskapet till Bo Lundgren hade den nye moderat­ledaren svårt att stå emot den omåttligt populäre och mer karismatiske parti­ledaren Alf Svensson i Kristdemokraterna. Det fanns inget fungerande allians­samarbete då, vilket de tidigare partiledarna Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt berör i sina memoarer.

Men jämför dagens situation och relation mellan de fyra allianspartierna med hur samspelta de var för tio år sedan. Eller för två år sedan.

Grundarna av detta partisamarbete beskrev det flitigt som ett lag. Nu har laget nya medlemmar som måste finna sina roller. Erfarenheter, opinionsmätningar och debattframträdanden skulle kunna ge andra placeringar än de som gäller enligt styrkeförhållandena i riksdagen. Åtminstone uppfattas det som om företrädarna för de mindre partierna vill ta mer plats.

Tydligt avstånd till vårdbidrag

Politiskt har detta märkts. Centerpartiet och Liberalerna har kraftfullt tagit avstånd från vårdnadsbidraget och röstade för dess avskaffande i riksdagen. Där var splittringen i Alliansen tydlig. Andra exempel på dess bristande samordning var när KD-ledaren Ebba Busch Thor skapade en sur diskussion om huruvida Alliansen skulle lägga en gemensam budget i år.

En gemensam budget får större konsekvenser än upp­visandet av enad alliansfront. Särskilt då Jimmie Åkesson lovar att Sverigedemokraterna ska stödja en budget med Moderaternas befintliga flyktingpolitik som grund. Detta stöd var för Reinfeldt otänkbart. När SD kom in i riksdagen efter valet 2010 förlorade Alliansen sin majoritets­ställning.

Under våren och sommaren 2011 försökte Reinfeldt och den dåvarande moderata finansministern Anders Borg få med Miljöpartiet på flera uppgörelser med Alliansen. Målet var ett blågrönt samarbete som skulle ge Reinfeldt en tredje valseger. Det blev aldrig så. Men tron på denna konstellation lever kvar.

Samtal planerades med Miljöpartiet

På valnatten 2014 kom Maria Larsson, dåvarande 1:e vice ordförande i Kristdemokraterna och mångårigt statsråd i regeringen, med förslaget att alliansen skulle förhandla med Miljöpartiet. Den tongivande KD-kommun­politikern Magnus Jacobsson föreslog detta i höstas (Poletik, nr 35) och hänvisade just till kommuner där denna fem­klöver fungerar.

Från andra sidan har statsminister Stefan Löfven oblygt talat om att det krävs ett kliv över block­gränsen för att få en riksdagsmajoritet.

Det är fullt förståeligt om de enskilda partierna vill öva mer på solosång. Men det blir svårare att sjunga samstämt om arrangemanget inte är bestämt vid framförandet. Särskilt om man sedan tidigare är van som kvartett och sedan ska uppträda som kvintett.

Hur Alliansen ser på sin framtid är därför en angelägen fråga. Den kräver ett svar som är större än att hänvisa till käcka stormöten med allianspartiernas riksdagsgrupper och tjänstemän. Sådana är bra. Men betänk att kommittéer aldrig kan ersätta den effekt som kommunikéer har på väljarkåren. Och folket vill ha svar. Hur vill alliansen styra landet?