Wilhelmson: De är för att stanna

Svenska politiker på riksplanet måste se sanningen i vitögat: Vi är på väg att permanenta ett samhälle med romer som lever utanför samhället ännu en gång.

Den svenska gatubilden har förändrats drastiskt på några få år. Jag syftar förstås på alla tiggare som sitter med pappmuggar utanför butikerna, från Ystad till Haparanda. I Stockholms innerstad är det som en snitslad bana: Från en kan man se till nästa.

Visst finns det kriminalitet och organiserad verksamhet med i bilden, och romernas, det är ju främst romer från Rumänien och Bulgarien, boplatser utgör en sanitär olägenhet.

Utefter Stockholms pendeltågsbana finns läger, i kulverterna under Slussen stinker det av avföring och människor tillbringar nätterna där, nedbäddade i filtar och presenningar. Vid fotändan, på det smutsiga stengolvet, står skorna prydligt uppställda.

Det är något godmodigt över tiggarna som gör kvällstoalett på T-centralens WC, tar en tupplur på bänkarna i Kulturhuset eller gör pulversoppa på det heta vattnet i kaffeautomaten på biblioteken. De flesta gör liksom ingen fluga förnär. De sköter sig själva. Och vill göra det. Någon social turism kan man inte tala om.

”Det här är mitt hem”

De får inte vara här mer än tre månader, men vem bryr sig. Nyligen ”vräktes” ett trettiotal EU-migranter från sitt läger i Årsta. De hade bott där i två år.

”Det här är mitt hem”, sa en av dem i tidningen Metro. ”Om det hade varit varmare  hade det inte varit några problem.”

Väderleken växlar från bitande nordanvind till regn och rusk. Tiggarna sitter tålmodigt inlindade i jackor och täcken utanför butikerna. ”Tjena, tjena”. De utsätts för glåpord och ibland våld, men får också pengar, annars skulle de inte stanna.

Många svenskar har kontakt med någon särskild person som de så smått lärt känna och stöttar, ideella organisatoner och kyrkor gör humanitära insatser.

Rädsla för permanentning

Kommuner ställer också upp, på olika sätt över landet. I Stockholm får EU-migranter tak över huvudet de nätter det är kallare än minus sju, men man aktar sig för att hjälpa dem till ett boende som kan bli permanent. I andra kommuner upplåter man mark till husvagnar eller erbjuder boende till och med.

På Stockholms stads hemsida kan man läsa att ”Vår bild är att nio av tio fattiga EU-medborgare inte vill etablera sig här, utan drömmer om ett självständigt liv i hemlandet.” Men en artikel i Feministiskt perspektiv visar på något annat: ”Ungefär hälften har kommit för att stanna. De söker en framtid här.” I artikeln säger en man som varit i Sverige i över ett år: ”Vi åker aldrig tillbaka”.

Många känner sig inte hemma i landet där de lämnat barn och gamla för att samla in pengar i Sverige. De har varit diskriminerade i generationer och tillhör dessutom ett vandringsfolk.

Tidigare förföljelse

Kanske har Sverige en skuld att betala: Mellan 1914 och 1954 var romsk invandring förbjuden, vilket innebar att romer inte kunde söka skydd i Sverige under Andra världskrigets förföljelser. Ända in på 1970-talet fick romer inte vistas i en kommun längre än tre veckor, i vissa kommuner inte alls.

Svenska politiker på riksplanet måste se sanningen i vitögat: Vi är på väg att permanenta ett samhälle med romer som lever utanför samhället – igen. Vad kan vi göra för dem i Sverige, parallellt med att sätta press på Bulgarien och Rumänien att skapa förutsättningar för ett drägligt liv i hemländerna? Det kommer att dröja innan det blir verklighet för flertalet, och romerna lever även här och nu.